Att döda glada djur

Djur ska ha det bra. Om djuren bara har det bra medan de lever finns det inga problem med att döda och äta dem.

Känns det igen? Den här idén, djurskyddsideologin, förs fram av en och annan filosof men framför allt av den djurutnyttjande industrin, flankerade av politiker, myndigheter, forskare och djurskyddsorganisationer. I vissa fall är ställningstagandet säkerligen ärligt menat, i andra fall är det bara ett klokt PR-drag.

Enligt djurskyddsideologin är det fel att orsaka djur lidande men oproblematiskt att kontrollera dem genom avel och fångenskap och fritt fram att döda dem. Det kan nämnas i förbigående att det i de flesta fall är omöjligt att kontrollera och döda andra utan att orsaka dem lidande, men för sakens skull kan vi anta att det vore möjligt. Anta att vi står inför några genuint lyckliga djur (som dessutom både är friska och unga eftersom det är då de är som godast att äta och mest resurseffektiva att slakta). Vi lurar dem med klappar och godis innan vi ger dem det smärtfria, omedelbara skottet i pannan. Vi har skapat “etiskt kött”.

Vid en första anblick kan det faktiskt tyckas så. Men så fort vi ersätter fåren eller grisarna i exemplet med människor reagerar de flesta annorlunda. Det är fel att döda en människa, och kanske allra mest fel att döda en ung, frisk och glad människa. Att döda en människa är bland de värsta brotten enligt de flesta lagböcker, värre än misshandel, värre än frihetsberövande, även om de senare skulle orsaka mycket mer lidande. Att döda människor med berått mod, på löpande band, för att sälja deras kroppar, är en rakt igenom motbjudande tanke. På ett liknande sätt skulle många finna det motbjudande att tänka sig (unga, friska, glada) hundar som dödades på det sättet. Inte bara på grund av den utstuderade ondska som vi skulle misstänka ligger bakom, utan framför allt för att det är fel mot dem som utsätts. Är det då lidande som är problemet, eller är det döden?

Frågor om döden är svåra frågor. Att ta in döden i en etisk kalkyl är lite som att i matematiken dela med noll; våra vanliga referensramar upphör att gälla. Den gamla greken Epikuros är känd för att ha sagt att döden inte angår oss. När du lever är du inte död, så döden angår dig inte. Och när du väl är död upplever du ingenting längre, så döden är inget problem för dig. Att oroa sig för sin död är därför meningslöst.

Det må ligga mycket i det, men i åtminstone ett fall verkar Epikuros ha fel: när döden är en befrielse från lidande angår den oss. När dödande är dödshjälp, vilket de flesta nog anser att det kan vara. Det är hur som helst en väl inarbetad doktrin och vanlig praktik i djurskyddsvärlden. När djurskyddskontrollanter och polis ingriper i “vanvårdsfall” ses i regel avlivning och omplacering som två likvärdiga alternativ: bägge löser problemet med det akuta lidandet. Lyckligtvis, men inkonsekvent, görs inte samma bedömning när socialtjänsten omhändertar misskötta barn.

Döden kan vara en räddning för den som lider och som kan antas fortsätta lida fram till sin död. När döden inträder upphör lidandet, och därmed är den lidande befriad från sin smärta. Det gäller oavsett om denna har förmågan att föreställa sig framtiden, oroa sig för döden eller begrunda sin egen existens (vilket alla är vanliga argument för människans påstådda särställning när det gäller döden). Det enda som krävs för att döden ska kunna vara en räddning är förmågan att uppleva lidande.

Men döden angår den som inte lider på precis samma sätt. För när döden inträder upphör inte bara lidandet utan precis allt; även lyckan. Om döden kan vara bra för någon kan den också vara dålig för någon, av motsvarande skäl. Det enda som krävs för att döden ska kunna vara en förlust är förmågan att uppleva lycka.

Om döden kan vara bra för någon kan den också vara dålig för någon.

Döden är dålig för alla de fabriksuppfödda djur som förlorar sitt enda liv på slakteriernas löpande band. Men den är kanske ännu sämre för de lyckliga djur som möter samma öde, som många av de som dödas inom jakt och fiske. Döden tar ifrån dem alla möjligheter till framtida välbefinnande. Detta faktum borde smärta även djurskyddsivrarna – döda djur kan ju inte uppleva något djurskydd.