Våra oönskade grannar i städerna

Säg “vilda djur” och de flesta associerar till Afrikas savanner, Sydamerikas djungler eller Norrlands skogar. Älgar, tigrar, papegojor. Exotiska varelser med en värdighet som de domesticerade djuren sällan tillerkänns. Men en stor och ständigt växande andel av alla vilda djur lever i städerna. De flesta stadsbor i Sverige har duvor, kajor, råttor och måsar som nära grannar, många även igelkottar, ekorrar eller kaniner. I andra länder är det andra arter som utnyttjar – eller tvingas in i – den evolutionärt sett nya nisch som staden utgör: björnar, rävar, schakaler och tvättbjörnar bland andra.

Jordbruk och mänsklig bebyggelse täcker redan omkring hälften av jordens landyta och det beräknas att bara runt 10 procent är verklig vildmark. Resten av marken är i större eller mindre utsträckning koloniserad av oss. Vart ska alla de andra ta vägen? För många djur är städer mer gästvänliga än de ruiner av deras tidigare hem som åstadkommits av jord- och skogsbruk. I städer finns ett överflöd av näring, värme och skyddande strukturer. För de arter som behöver gamla träd eller varierande växtlighet är det mer lönt att leta i parken än i den brukade skogen.

Jordbruk och mänsklig bebyggelse täcker redan omkring hälften av jordens landyta. Vart ska alla de andra ta vägen?

Vissa stadslevande arter har sökt sig hit själva, andra har tagits hit av människor och förvildats. Klippduvor, den art som vanligtvis kallas stadsduvor, är exempel på det. Normalt lever de längs branta klippväggar på varmare breddgrader men hustak och balkonger fungerar fint som substitut. Men vi människor är inte särskilt pigga på att dela med oss. Många har sett de ogästvänliga “piggar” som fästs på skyltar och bjälkar där fågelbesök undanbedes. Det är dock ingenting mot de avskjutningar av fåglar som regelbundet utförs i många kommuner.

Trots det är de stadslevande fåglarna av många ett uppskattat inslag så länge de håller sig på mattan. Värre är det med smågnagarna. Många svenskar förfasas över att hundar förgiftas i länder som Ryssland och Ukraina, men hur många ser giftet som lagts ut till de egna grannarna med samma syfte? Många stadsbor har en behållare med råttgift eller en elektrisk råttfälla förklädd till parkbänk utanför dörren, ofta utan att ha en aning om det.

Många svenskar förfasas över att hundar förgiftas i andra länder, men hur många ser giftet som lagts ut till de egna grannarna?

Råttor i städer lever gärna under jorden. Men inte ens där får de vara i fred. Vid hus- och tunnelbyggen ödeläggs deras boplatser, djuren flyr och tidningarna larmar om råttinvasion. Utan att reflektera över vem det egentligen var som invaderade vem går vi vidare med att lägga ut gift. Inte vilket gift som helst – de superwarfariner som råttorna luras att äta leder till en plågsam och utdragen död. Det är själva syftet. Råttor är mycket uppmärksamma på vad de själva och andra i flocken äter. Om någon blir sjuk kan de andra lätt lista ut vad hon ätit och undvika det. Så om skadedjursbekämparna vill döda fler än bara de modigaste eller hungrigaste i varje flock måste de välja ett gift som verkar långsamt och därmed blir svårt att spåra.

Det enorma lidande som råttgift och annan ”skadedjursbekämpning” orsakar går under radarn för lagstiftningen. Kanske för att råttor har så låg status, kanske för att det anses som ett rättmätigt straff: de har ju trots allt invaderat “våra” städer.

Det här perspektivet, att jorden är vår och alla dess övriga invånare bara värderas efter vilken nytta vi kan ha av dem, är ett praktexempel på antropocentrism. Att vi fullständigt dominerar – och inte ens ser eller erkänner vår dominans – är ytterligare uttryck för hur insnöade och blinda vi är. Vi har lagt hälften av jordens landyta under oss och har mage att hävda att det är någon annan som invaderar oss. Finns det överhuvudtaget plats för några andra på den här planeten?

Jordbruksverket – djurindustrins egna reklambyrå

Till countrygitarrens strängar kommer ungdomarna Anna och Danni gående på en landsväg med en traktor hack i häl. De är på väg till en grisfarm i Östergötland för att Danni, som känner sig osäker på vad han kan köpa i mataffären, ska få lära sig om ”hållbar produktion och konsumtion av mat”. Inte bara Danni förresten. Filmen, ”MatRätt”, är framtagen av Jordbruksverket i samarbete med LRF och riktar sig till högstadieelever. Dessutom åtföljs den av en ambitiös lektionsplan och elevportal online.

Vad är det då vår skattefinansierade myndighet vill lära den nya generationen om grisuppfödning? Får Danni träffa slaktsvinen som trängs tio stycken i sina betongboxar på nio kvadratmeter? Får han veta något om grisars behov av att utforska och upptäcka, så att han kan jämföra det med verkligheten? Får han se hur snabbt de äter upp den lilla skopa halm de eventuellt får? Får han se när de kämpar för sina liv i koldioxidschakten på slakterierna? Finns det överhuvudtaget utrymme för några nyanser i bilden av den svenska djurindustrin?

O nej.

Han får besöka en avdelning för sinsuggor. Att göra en reklamfilm om grisindustrin är ett svårt uppdrag, men det finns två knep: lyft upp en griskulting i famnen och besök en avdelning för sinsuggor. Suggorna (som utgör mindre än en tiondel av alla grisar i industrin) hålls i större boxar och går på djupströ under sin dräktighet. Det är fortfarande en begränsad livsmiljö inomhus, men de kan åtminstone knalla omkring lite, böka och borra ner sig i halm. Strax innan förlossningen flyttas suggan till en grisningsbox och stannar där i fyra-fem veckor tills hennes ungar plötsligt tas ifrån henne för att aldrig återses. Några dagar senare insemineras hon igen.

Föreståndaren på farmen berättar att det finns ett säkert sätt att se på grisar att de mår bra: ”En glad gris har knorren kvar”, säger hon. Det är ett uttalande lika trovärdigt som att ”en glad gris har öronen kvar”. Att svensk grisindustris främsta kvalitetsmärke är att de låter bli att amputera en kroppsdel på ett friskt djur, säger något om var de lagt ribban.

Att svensk grisindustris främsta kvalitetsmärke är att de låter bli att amputera en kroppsdel på ett friskt djur, säger något om var de lagt ribban.

När Anna och Danni går därifrån använder de alla sina skådespelartalanger för att försöka få följande konversation att låta naturlig:

”Det var verkligen fint där inne hos grisarna”, säger Anna, som gått naturbruksgymnasium och fungerat som Dannis guide.
”Ja, verkligen”, säger Danni. ”Och det måste väl finnas sådana här krav för de andra djuren också?” fortsätter han hoppfullt.
”Ja men det finns det. Det finns ju regler för hur många dagar kor ska vara ute och beta, och likadant med får. Och det finns regleringar för hur mycket plats en höna ska ha, och sånt”, svarar Anna.
”Det känns ju verkligen bra”, säger Danni.
”Ja, det känns jättebra”, avslutar Anna.

Men känns det verkligen jättebra? Känns det inte snarare rätt skumt att Jordbruksverket lägger resurser på att sprida uppenbart falsk marknadsföring för grisbranschen? Att den myndighet som är huvudansvarig för djurskyddet i Sverige lägger resurser på att skönmåla den verksamhet de ska kontrollera?

Det ingår visserligen i Jordbruksverkets uppdrag att stärka “de gröna näringarna”. Men ingår det verkligen att ljuga för barn?

”Gulliga” djurbilder: kärlek eller bristande respekt?

Det är inget fel med att vara gullig. De flesta av oss är gulliga då och då. Men om allt du gör betraktas som gulligt blir det lätt både förminskande och förnedrande. Tänk dig att inte kunna äta, tvätta dig, gäspa eller bli arg utan att någon säger “aww!!”. Att du även i desperata situationer, när du skadar dig eller kämpar för att bli fri, blir skrattad åt för att någon tycker det ser tokigt ut.

Internet är fullt av videor och bilder på djur som blir virala för att de anses gulliga. Ofta tolkas det som ett uttryck för människors kärlek och omsorg för andra arter. Men är det verkligen så? Kan det inte slå över i det rakt motsatta, ett uttryck för bristande respekt?

Tänk dig att inte kunna äta, tvätta dig, gäspa eller bli arg utan att någon säger “aww!!”

Fullvuxna djur är just vuxna: kompetenta, autonoma individer. Att ständigt betrakta dem genom en gullighetslins är att se dem som små barn som saknar dessa förmågor. Som sagt, det är inget fel i att vara gullig – eller för den delen i att vara barn, inkompetent eller beroende. Men att förvägra någon status som vuxen och att inte erkänna allvaret i någons känslor bara för att hon har päls eller uppnäsa blir förtryckande.

I grunden handlar det om objektifiering. Individer, med hela sina personligheter och livshistorier, reduceras till sitt utseende och till representanter för sin art. En panda är en levande nalle, mer ett något än en någon. Och det är inte bara ideologiskt problematiskt: gullighetshypen leder till högst kännbara konsekvenser för levande djur. Mest påtagligt är det i sällskapsdjursvärlden, där avel för “gulliga” fenotyper i vissa fall leder till svåra handikapp och sjukdomar. Ett välkänt exempel är kortnosiga hundar som lider av andnöd, vilket vi skrivit om här.

Det finns många exempel på konkret djurutnyttjande bakom själva de virala bilderna: från “lolcatsens skapare” Harry Whittier Frees till dagens photoshoppande “naturfotografer”. Både “gulliga” djur som sengångare och “karismatiska” djur som delfiner och tigrar utnyttjas för att posera med människor. Det sistnämnda är ett exempel på att utseendemässig objektifiering inte behöver handla om enbart gullighet: att djur objektifieras som “vackra” och “ståtliga” är ett av motiven bakom bland annat djurparker och troféjakt. Problemet är detsamma: djur ses som estetiskt tilltalande föremål att samla och äga, stoppa upp och hänga på väggen, visa upp i koppel eller på en selfie.

Djur ses som estetiskt tilltalande föremål att samla och äga, stoppa upp och hänga på väggen, visa upp i koppel eller på en selfie.

Idag använder sig många djurrättsorganisationer av “aww”-effekten för att locka följare och få in pengar. Det anses strategiskt smart, ett sätt att få alla de som “älskar djur” att ta ett steg närmare djurrättstanken. Men frågan är om det inte motverkar sitt syfte. Dels finns en stor risk att de oavsiktligt gör reklam för inköp av sällskapsdjur. Dels kan fokus på djurs gullighet få det att verka som att utseende har relevans för rättigheter – som att medkänslan är villkorad, begränsad till de gulliga, keliga djuren. Hur blir det med de som är fula eller som säger ifrån? Gullighet må vara lättsålt, men det är knappast djurrättsligt.

Det är en utmaning att som människa försöka förstå djur av andra arter, mycket för att vi inte fått lära oss att relatera till dem som jämlikar. Visst, vi talar inte alltid samma språk och vi fungerar inte likadant. Men detta utgör inga oöverstigliga hinder. Med lite övning och ett öppet sinne är det relativt lätt för många av oss att förstå varandra. Det kräver dock att vi tycker att de andra djuren är värda att ta på allvar: för att förstå vad de vill måste vi inse att de har något att säga. Förgulligande och annan objektifiering utgör ett hinder mot detta.

Varför följs inte djurskyddslagen i praktiken?

Den svenska djurskyddslagen är full av vackra ord. Både i den gamla lagen från 1988 och den nya som regeringen föreslagit står det att djur ska behandlas väl, skyddas mot onödigt lidande och ges möjlighet att bete sig naturligt. Djur ska hållas i en god djurmiljö, deras rörelsefrihet får inte inskränkas, de ska få nödvändig vård om de blir sjuka och avel som kan medföra lidande är förbjuden.

Men så ser det inte ut i praktiken. Såväl inom livsmedelsindustrin som i sällskapsdjursbranschen är avel som orsakar lidande, begränsad rörelsefrihet, utebliven vård eller dålig miljö vardag för de allra flesta djur.

Orsaken är inte att djurhållningen inte kontrolleras. Länsstyrelsernas djurskyddskontrollanter gör sitt bästa för att besöka alla verksamheter med djur. Även om det ofta går flera år mellan besöken är det inte framför allt brist på kontroll som gör att lagen inte följs. Så hur går det ihop?

En första förklaring finns i Jordbruksverkets föreskrifter. Jämfört med den lag som riksdag och regering beslutat om är myndigheten betydligt mer jordnära. Här omtolkas de höga ambitionerna till krass verklighet, där “naturligt beteende” medger att sociala djur föds upp föräldralösa och där det inte räknas som “otillbörligt begränsad rörelsefrihet” att djur tvingas leva hela sitt liv i små burar.

En andra förklaring är mer komplicerad. Tänk dig denna scen. En djurskyddsinspektör kliver in i ett grisstall med en penna i ena handen och Checklista gris i den andra. I denna checklista har lag och föreskrifter kokats ner till kontrollpunkter som kan besvaras med ett enkelt ja eller nej. Inspektören ska nu avgöra om det finns tillräckligt med strö i boxarna för att tillgodose grisarnas behov av komfort och sysselsättning. Från grisarnas perspektiv innebär detta en ordentlig bädd av halm att böka och rulla runt i, tillräckligt tjockt med halm för att gräva ner sig i så att bara trynet sticker upp. Det är förstås för mycket att hoppas på i djurindustrin. Men det finns noga kalkylerad forskning som visar att grisar behöver minst 387 gram halm per individ och dag för att minimera förekomsten av onormala beteenden. Det motsvarar en skottkärra halm per dag till en box med tio grisar. Betydligt fattigare, men det är en miniminivå.

Svenska grisar får i genomsnitt en tiondel av detta, enligt en undersökning från 2016. Så vad vår djurskyddsinspektör möts av är inga djupa halmbäddar utan nästintill kala betonggolv, strösslade med ett par skopor hackad halm eller kutterspån. Ett tydligt lagbrott. Det borde vara lätt att kryssa i nej-rutan i protokollet. Men det är inte vad som sker.

Om länsstyrelsens kontrollanter skulle tillämpa lagen så som den är skriven skulle det bli kaos. Varenda slaktsvinsstall bryter mot reglerna om strö. Varje bulldogkennel, varje perseruppfödning, varje kläckeri bryter mot bestämmelsen om avel. Alla djur i livsmedelsindustrin utsätts för onödigt lidande och begränsad rörelsefrihet. Den enorma mängden lagbrott gör uppgiften övermäktig. Det går inte att lagföra 30 000 företag på ett bräde. Och det går inte att lagföra ett enstaka företag när de bara gör precis som alla andra.

En stor del av förklaringen till glappet mellan lagtext och verklighet är alltså en massiv praxisförskjutning, understödd av ett samhälle där ekonomiska intressen alltid går före djurs behov. Det finns inte mycket för djurskyddsinspektören att göra. Det blir ett “ja” i protokollet till slut.

Djur som gör motstånd

Inom lantbruket vill man gärna få animalieproduktionen att framstå som en win-win situation. Djuren får mat och skydd mot dåligt väder i utbyte mot sin frihet, sina kroppsvätskor, barn och liv. Genom språket osynliggörs konflikten: vi säger att korna ”ger” mjölk, att grisar blir ”slaktmogna” och att fiskar ”odlas”.

I själva verket krävs ett raffinerat maskineri för att vinna över djuren. Hade vi sett och erkänt djurens motstånd skulle djurindustrin kanske tydligare framstå som ett ojämlikt krig, snarare än en produktionsform som på sin höjd snurrar lite för fort.

Det finns en del tydliga och kända exempel på djur som gjort uppror. Som elefanten Tyke som hölls fången på cirkus och dödade sin tränare 1994. Eller späckhuggaren Tilikum på Sea World som drog ner sin tränare i djupet av en bassäng. En lång rad liknande exempel finns samlade i historikern Jason Hribals bok Fear of the Animal Planet. Det vardagliga motståndet – djurens dagliga kamp – ges betydligt mindre uppmärksamhet. Men “förlorad kontroll över nötdjur” är den vanligaste orsaken till dödsolyckor i lantbruket, enligt Arbetsmiljöverket.

År 2015 filmade en grupp forskare från Sveriges Lantbruksuniversitet när 393 grisar gasades med koldioxid på ett svenskt slakteri. I rapporten från denna studie skriver de, som i förbifarten: “All pigs showed resistance to being pushed into the stun box”. Suggor och kor vägrar ofta att gå framåt och det är svårt att flytta på en kropp som väger flera hundra kilo mot dess vilja. Det kan vara så svårt att transportörer och slakterier enligt svensk lag i undantagsfall får använda elpåfösare för att få dem att gå mot sin död. Djuren får en elstöt och tar ett steg fram för att undkomma smärtan. På svenska grisfarmer är det tillåtet att använda ”skyddsgrind” (suggan fixeras) om det finns risk för att suggan skadar grisfarmaren, vilket kan ske om hon säger ifrån och försvarar sina ungar. Att fiskar som fångas med krok gör motstånd är del av spelet – ju mer man får dra och övermanna, desto roligare verkar aktiviteten upplevas för den som håller i spöt. Det är ett genialiskt våldsredskap i det att fisken tvingas att kämpa mot sin egen kropp. Ju mer de drar, desto djupare skär kroken in i vävnaden och desto ondare gör det.

Avel och domesticering har hjälpt människan att förslava djuren och minskat tendenserna till motstånd. Vi har avlat på lugna djur och uteslutit djur som visar aggressivitet. Vi har designat slakterier med hjälp av etologer så att det går smidigare att få djuren dit vi vill. Vi använder kunskapen om djurens beteenden emot dem själva.

Kanhända beror osynliggörandet delvis på att vi inte vill erkänna att det vi gör mot djuren till vardags sker mot deras vilja. Men kanske också på att utrymmet för djuren att lyckas är så minimalt. Djuren vinner sällan några slag. Inte desto mindre försöker de.

Och ibland sker det oväntade. Som i april 2017 när sex nötdjur rymde från ett slakteri i St. Louis, USA (bilden ovan). Det tog polisen flera timmar att fånga in dem. Människor solidariserade sig med djuren och samlade in pengar för att köpa loss dem. Istället för att drivas fram till slakt fick de komma till djurhemmet Gentle Barn där de nu får leva i fred tillsammans.

Simma eller inte simma – en politisk fråga

I veckan meddelade norska regeringen att de tänker förbjuda pälsindustrin. Decennier av kamp för minkar och rävar i fångenskap har nått resultat. I Sverige har striden om minkindustrins existens länge cirkulerat kring frågan: behöver minkar tillgång till simvatten? Vi vet att vilda minkar lever större delen av året längs vattendrag och att de fångar en stor del av sin föda i och runt vattnet. De använder vatten som ett sätt att ta sig fram och har biologiska anpassningar som simhud mellan tårna. Om det bara handlade om etologi skulle det inte råda något tvivel: minkar simmar.

Men frågan är i allra högsta grad politisk, och då får biologin stå tillbaka. År 2005 la Socialdemokraterna ett förslag till en lag som skulle ge minkar rätt att röra sig, klättra, utöva sitt jaktbeteende och simma. Krav på simning skulle leda till slutet för svensk minkuppfödning eftersom det medför stora praktiska svårigheter och blir för dyrt. Djurskyddsmyndigheten som då hade Jordbruksverkets nuvarande roll i djurskyddsfrågor tyckte att det var ett bra förslag. Lagförslaget hann dock aldrig gå igenom innan det blev regeringsskifte och frågan försvann från dagordningen.

I samband med skandalen 2010 när Djurrättsalliansen filmat minkar med stereotypa rörelsemönster och kannibalism på svenska farmer fick Jordbruksverket i uppdrag att göra en översyn av minkindustrin. De visste att om de kom fram till att simvatten var nödvändigt så skulle det innebära pälsindustrins död. De skulle då behöva bolla tillbaka frågan till regeringen: en borgerlig regering som inte hade något intresse av att inskränka minknäringen. Tvärtom – den skulle gärna utvecklas. Det fanns alltså ett starkt önskemål från politiskt håll om vad myndigheten skulle komma fram till, och det gav resultat. Minkarna som djurart hade inte förändrats under de år som gått, men nu kom Jordbruksverket till motsatt slutsats: det fanns inte skäl att föreskriva simvatten. Den mest tongivande studien i deras översyn var en litteraturöversikt från 2008 som mynnade ut i slutsatsen att minkar var motiverade till födosök i vatten, men de kunde inte sägas ha ett medfött behov av att simma. Andra berikningar i burarna, som springhjul eller bollar, kunde ha lika bra effekt mot beteendestörningar.

De flesta av studierna i genomgången hade undersökt minkarnas simbehov genom att placera små grunda vattenkar i burarna – en extremt dålig ersättning för ett vattendrag med fisk och reella simmöjligheter. Litteraturgenomgången var, liksom flera av de ingående studierna, finansierad av pälsindustrin.

Flera studier som tillkommit sedan 2008 har tillfört fler belägg för att minkar i bursystem med tillgång till simvatten i mindre grad utvecklar stereotypier och att viljan att simma är medfödd. Men fortfarande är det små vattenbad i befintliga burar som används. Med ett undantag: en tysk forskningsgrupp gav istället minkarna tillgång till en stor yta mark och bassänger av olika storlek. De fann att minkarna använde vattenbaden i hög grad och att ingen av dem visade några beteendestörningar.

Är det verkligen hur exakt vi definierar minkarnas vattenbehov som ska avgöra i den här frågan? Och måste ett djur utveckla synliga psykiska störningar för att vi ska tänka tanken att de inte uppskattar att bo i en gallerbur och bli ihjälgasade? Nu vill regeringen att Jordbruksverket ska utreda minknäringen på nytt. Sannolikt är det en tandlös eftergift åt Miljöpartiet och det som avgör utredningens slutsats kommer inte vara vad forskningen faktiskt säger utan vad regeringen vill att den ska säga. Ett betydligt bättre alternativ vore att erkänna djurens rätt till liv och frihet och våga lagstifta bort verksamheten på etisk grund.

Fem faktafel i “Köttets lustar”

De senaste veckorna har SVT-programmet Köttets lustar med Henrik Schyffert stötts och blötts. Det finns en hel del att orda om de etiska aspekterna av programmet, som att använda grisar i TV-underhållning, att döda glada djur och att bryta ett löfte till sin son. Det går också att konstatera att det är helt unikt med bilder från slakt och insemination av suggor på bästa sändningstid och utan skönmålning.

Här tänkte vi fokusera på några faktafel i programmet. Det är argument som ofta används för att förespråka djurindustrin. Det här är vad köttets försvarare har att lägga i den andra vågskålen, det bästa de har att komma med för att väga upp allt som talar emot.

1. Djuren skulle försvinna om vi inte födde upp dem

Skärmklipp8

Emilia Astrenius Widerström, ordförande för Lantbrukarnas Riksförbunds ungdomsorganisation, säger i seriens första avsnitt att djuren inte kan klara sig utan oss. Att kon, grisen och hönan skulle försvinna om djurindustrin upphörde. Det stämmer inte alls. De här djuren har klarat sig utmärkt utan att ingå i vårt jordbruk i hundratusentals år. Av de vanligaste arterna i djurindustrin är det bara korna som saknas i det vilda. Hönsen mår väl i sin djungel, kalkonerna flyger mellan träden i Nordamerika, laxarna korsar Atlanten och vildsvinen bökar i svenska skogar. Ingen av dessa arter är i närheten av att dö ut.

Kornas vilda förfäder är däremot utrotade. Den sista uroxen dog i ett polskt reservat på 1600-talet. Men det finns återförvildade kor, bland annat i England, och många av dagens raser skulle utan problem klara sig i sina forna marker även idag. Det enda som krävs är att vi skulle låta dem vara ifred den här gången.

2. Vi behöver gödsel från djur

Skärmklipp6

När matjournalisten Henrik Ennart intervjuas kommer en vanlig föreställning upp, nämligen att jordbruket behöver gödsel från djur. Det stämmer att jordbruket behöver gödsel, och djurindustrin producerar enorma mängder av detta. Det enkla sättet att bli av med det är att sprida det på åkrarna. Men det är inte det enda sättet att gödsla.

Att ge foder till djur och sedan använda deras avföring som växtgödning innebär en förlust av energi och gödningsämnen. Djuren tar upp en stor del av näringen i fodret och tillför ingen ny näring. Avföringen har därför lägre innehåll av kväve, fosfor och kalium än det som djuren ätit. Processandet i mag-tarmsystemet leder till att vissa näringsämnen blir mer lättupptagliga, men den processen kan åstadkommas på andra sätt utan samma förlust. Sådant som idag utfodras till djuren kan, tillsammans med matavfall, halm, rester från skogsindustrin med mera, komposteras eller rötas i rötkammare istället. Det ger både miljövänlig energi i form av biogas och gödsel där nästan all näring finns kvar.

Vi skulle behöva använda en hel del åkermark för att odla växter enbart för gödning i ett djurfritt lantbruk, men inte större areal än det som idag används för djurfoder.

3. Maten skulle inte räcka om alla blev veganer/Det skulle bli för mycket mark över om alla blev veganer

Skärmklipp9

Skärmklipp13

I första avsnittet säger Emilia Astrenius Widerström från LRF att hon inte tror att maten skulle räcka om alla blir veganer. Men enligt forskning är det precis tvärtom: att alla blir veganer är det mest lovande sättet att föda en växande befolkning. Varför? Jo, för att vegetabilieproduktion kräver så mycket mindre av allt. Mindre mark, mindre vatten, mindre arbete, mindre gödning, mindre fossila bränslen. När den minskade markanvändningen vid veganskt jordbruk lyfts fram i avsnitt tre av forskaren Christel Cederberg presenteras det dock som ett problem. För om mindre mark behövs till matproduktion kommer den överblivna marken växa igen. Där det tidigare var åker kommer det bli skog. Problemet med det? Oklart. Skog är trots allt naturens naturliga tillstånd i Sverige, en både vacker och artrik miljö, medan åker är människoskapad monokultur. Det är ett vanligt misstag att blanda ihop öppna landskap med biologisk mångfald, men Christel Cederberg borde veta bättre.

4. Köttätande är nödvändigt för den biologiska mångfalden

Skärmklipp17

Christel Cederberg för ett resonemang om att djurfoder odlas på magra marker där ingenting annat än gräs kan växa. Men det är bara en liten andel, runt 9 %, av den svenska jordbruksmarken som utgörs av ogödslade ängar eller naturbetesmark, oländiga marker där det är svårt att odla. Där är mångfalden stor och humlorna trivs. Resten av animalieindustrins mark är raka motsatsen till mångfald. Monokulturer som gödslas, plöjs och besprutas är ogästvänliga platser för de flesta växter och djur.

Den lilla andel djur som betar på marker med höga naturvärden kan inte utgöra moraliskt försvar för hela djurindustrin. Till att börja med så är det inget som säger att de måste dödas och ätas – de betar trots allt bättre om de lever. Många marker betas redan idag av hästar och andra djur som inte har med livsmedelsindustrin att göra. Grisar betar inte alls. Ungefär en gris på hundra släpps ut på bete i Sverige och visst äter de lite gräs, men vad de lämnar efter sig är inga prunkande ängar utan uppbökade leråkrar. Ingen sätter en gris på bete för mångfaldens skull. Detsamma gäller kycklingar, fiskar och de flesta av de djur som Schyffert med flera stoppar i sig med mångfald som ursäkt.

5. En schysst djurindustri är möjlig om köttätandet halveras

Skärmklipp15

Skärmklipp18

I slutet av programmet sker plötsligt en glidning, en inte ovanlig sådan, från djuretik till miljö. Vad som skulle kunna vara miljömässigt hållbart är en helt annan sak än vad vi har rätt att göra mot andra djur. Det Henrik Schyffert kommer fram till är detsamma som att vartannat djurs död är oproblematisk. Att han med gott samvete kan slakta Vickan men inte Madde.

Det finns ingenting rimligt med att äta kött. Om det är möjligt att göra det utan att förstöra planeten är en sak – möjligt är inte nödvändigt. Argumenten för att äta kött är ihåliga svepskäl. Det är ingen som behöver djurindustrin.

Skärmklipp16

Nej Henrik. Vi kan inte det. Det är inte så att hälften av alla djur lever idylliska liv tills de stillsamt somnar in. Inseminationen och slakten som du upprördes över i avsnitt två går till på samma sätt i KRAV-produktion, som dessutom bara omfattar runt en procent av grisarna. Det finns inte utrymme för hälften av alla dagens djur att gå ute. Vinstintresset tillåter inte att djur får bete sig naturligt eller födas med kroppar som inte manipulerats för extrem produktion. Köttet tillåter inte att djur får leva. Det är en omöjlig ekvation.

Vad filmen Okja säger om vår syn på djur

Köttproduktionen i den nya Netflixfilmen Okja får många tittare att rysa. Den livsmedelsindustri som skildras har kallats bisarr. Men i grunden har den många likheter med verkligheten. Regissören Bong Joon-ho besökte ett riktigt slakteri som en del av sin research. Han ville vara verklighetstrogen men säger att han tonade ner vissa saker ändå, gjorde det mildare. Och faktum är att en del detaljer faktiskt ser bättre ut i detta tillspetsade drama än i den svenska djurproduktionen.

Supergrisarna får vara utomhus, vilket grisarna uppfödda i Sverige så gott som aldrig får. De verkar få vara med sina ungar längre än i några veckor. Alla supergrisar blir bedövade innan slakt – precis som den svenska djurskyddslagen föreskriver. Och majoriteten av dem slipper djurtransporter, slakteriet är ju på själva anläggningen. Okja får visserligen göra en lång och brutal resa. Men hon har å andra sidan levt som en riktigt lycklig gris i större delen av sitt liv – ett faktum som brukar skänka köttätande ett förmildrande skimmer. Ändå känns det inte bra. För tittaren och för filmens protagonist Mija, som får se djurproduktionen med egna ögon, framstår  den som helvetet på jorden. Mija och supergrisen Okja har vuxit upp tillsammans i en frihetlig symbios på Sydkoreas landsbygd. Nu är det dags för företaget Mirando att hämta tillbaka sin investering – Okja ska bli kött. Medan Mija gör allt som står i hennes makt för att rädda Okja undan ödet som kotlett blir hon mer och mer medveten om djurproduktionens cyniska verklighet. Och som tittare önskar man intensivt att både Okja och hennes artfränder ska vinna mot Mirandos stab av karriärslysten VD, veterinär med mindervärdeskomplex och iskallt kalkylerande ex-VD.

Vi ska inte avslöja hur det går i slutändan. Men filmen lyckas – medvetet eller omedvetet – skildra vår dubbla syn på djur. Den dubbelhet som gör att dött kött kan säljas med hjälp av levande djur och får oss att tro att det är en bra sak att en lycklig varelse dör. Samtidigt visar filmen i ett slag den råa saningen bakom köttet – och den sanningen gäller allt kött. För det som gör supergrisfabriken problematisk är framför allt tre saker; punkter som är gemensamma för all djurproduktion.

För det första: djuren är fångar utan makt över sina egna liv. För det andra: de dödas mot sin vilja. Och för det tredje: detta sker för att någon ska tjäna pengar på dem.

Det blir inte mindre sorgligt eller fel för att Okja varit lycklig.

 

Varför djurskydd inte är ”hållbart”

Johan Rockström är professor i miljövetenskap och van att slå hål på myter kring klimathotet. Men han går dessvärre rakt i fällan när det gäller myterna kring djurskydd. I en paneldiskussion med bland andra LRF:s ordförande Helena Jonsson idag säger han först att Sverige har världens duktigaste bönder – inget fel med lite smicker, men det är knappast en empirisk sanning. Värre är att han därefter påstår att Sverige har “världens absolut mest ambitiösa djurskyddslagstiftning”. Inte den bästa, utan den mest ambitiösa: en mindre positiv formulering som brukar användas av animalieindustrins lobbyorganisationer. Andra organisationer, som inte har i uppdrag att marknadsföra djurprodukter, delar inte den bilden. I jämförelser mellan olika länders djurskyddslagstiftning brukar Sverige hamna nära toppen men inte högst upp. Att Sverige skulle ha bäst djurskydd är ett marknadsföringsknep från branschens sida och det låter likadant i andra länder. Men att vara bättre än någon annan – till exempel EU-genomsnittet – är inte detsamma som att vara bäst.

Rockström sammanfattar därefter situationen som att Sverige har det “minst ohållbara” lantbruket i världen. När det gäller klimatpåverkan är det mycket möjligt att det stämmer, det är Rockströms område och inte vårt. Men när det gäller djurens situation är frågan om det ens går att tala om hållbarhet. På vilket sätt skulle svanskupering, burstorlek, avvänjningsålder och liknande som regleras i djurskyddslagstiftningen påverka lantbrukets hållbarhet? Etiskt hållbart är djurutnyttjandet aldrig – argumenten finns helt enkelt inte där. Miljömässigt hållbart är det inte heller, eftersom det alltid är mer resurseffektivt att konsumera längre ner i näringkedjan, det vill säga växter. Djurproduktion kan vara bättre eller sämre för klimatet, men aldrig bättre än ingenting. Dessutom är den mindre klimatskadliga djurproduktionen ofta den som innebär sämre djurskydd – intensiv kycklinguppfödning är mindre klimatbelastande än betande nötdjur, till exempel.

Av dessa skäl fungerar det inte att baka in djurskydd som en aspekt bland andra i begreppet hållbarhet. Johan Rockström gör ett strålande jobb med att upplysa om klimathotet, men djurens situation är en helt egen fråga – inte en liten detalj i en mosaik av “hållbarhet”.

© 2018 Institutet Vethos — Drivs med WordPress

Tema av Anders NorenUpp ↑