Varför följs inte djurskyddslagen i praktiken?

Den svenska djurskyddslagen är full av vackra ord. Både i den gamla lagen från 1988 och den nya som regeringen föreslagit står det att djur ska behandlas väl, skyddas mot onödigt lidande och ges möjlighet att bete sig naturligt. Djur ska hållas i en god djurmiljö, deras rörelsefrihet får inte inskränkas, de ska få nödvändig vård om de blir sjuka och avel som kan medföra lidande är förbjuden.

Men så ser det inte ut i praktiken. Såväl inom livsmedelsindustrin som i sällskapsdjursbranschen är avel som orsakar lidande, begränsad rörelsefrihet, utebliven vård eller dålig miljö vardag för de allra flesta djur.

Orsaken är inte att djurhållningen inte kontrolleras. Länsstyrelsernas djurskyddskontrollanter gör sitt bästa för att besöka alla verksamheter med djur. Även om det ofta går flera år mellan besöken är det inte framför allt brist på kontroll som gör att lagen inte följs. Så hur går det ihop?

En första förklaring finns i Jordbruksverkets föreskrifter. Jämfört med den lag som riksdag och regering beslutat om är myndigheten betydligt mer jordnära. Här omtolkas de höga ambitionerna till krass verklighet, där “naturligt beteende” medger att sociala djur föds upp föräldralösa och där det inte räknas som “otillbörligt begränsad rörelsefrihet” att djur tvingas leva hela sitt liv i små burar.

En andra förklaring är mer komplicerad. Tänk dig denna scen. En djurskyddsinspektör kliver in i ett grisstall med en penna i ena handen och Checklista gris i den andra. I denna checklista har lag och föreskrifter kokats ner till kontrollpunkter som kan besvaras med ett enkelt ja eller nej. Inspektören ska nu avgöra om det finns tillräckligt med strö i boxarna för att tillgodose grisarnas behov av komfort och sysselsättning. Från grisarnas perspektiv innebär detta en ordentlig bädd av halm att böka och rulla runt i, tillräckligt tjockt med halm för att gräva ner sig i så att bara trynet sticker upp. Det är förstås för mycket att hoppas på i djurindustrin. Men det finns noga kalkylerad forskning som visar att grisar behöver minst 387 gram halm per individ och dag för att minimera förekomsten av onormala beteenden. Det motsvarar en skottkärra halm per dag till en box med tio grisar. Betydligt fattigare, men det är en miniminivå.

Svenska grisar får i genomsnitt en tiondel av detta, enligt en undersökning från 2016. Så vad vår djurskyddsinspektör möts av är inga djupa halmbäddar utan nästintill kala betonggolv, strösslade med ett par skopor hackad halm eller kutterspån. Ett tydligt lagbrott. Det borde vara lätt att kryssa i nej-rutan i protokollet. Men det är inte vad som sker.

Om länsstyrelsens kontrollanter skulle tillämpa lagen så som den är skriven skulle det bli kaos. Varenda slaktsvinsstall bryter mot reglerna om strö. Varje bulldogkennel, varje perseruppfödning, varje kläckeri bryter mot bestämmelsen om avel. Alla djur i livsmedelsindustrin utsätts för onödigt lidande och begränsad rörelsefrihet. Den enorma mängden lagbrott gör uppgiften övermäktig. Det går inte att lagföra 30 000 företag på ett bräde. Och det går inte att lagföra ett enstaka företag när de bara gör precis som alla andra.

En stor del av förklaringen till glappet mellan lagtext och verklighet är alltså en massiv praxisförskjutning, understödd av ett samhälle där ekonomiska intressen alltid går före djurs behov. Det finns inte mycket för djurskyddsinspektören att göra. Det blir ett “ja” i protokollet till slut.

Djur som gör motstånd

Inom lantbruket vill man gärna få animalieproduktionen att framstå som en win-win situation. Djuren får mat och skydd mot dåligt väder i utbyte mot sin frihet, sina kroppsvätskor, barn och liv. Genom språket osynliggörs konflikten: vi säger att korna ”ger” mjölk, att grisar blir ”slaktmogna” och att fiskar ”odlas”.

I själva verket krävs ett raffinerat maskineri för att vinna över djuren. Hade vi sett och erkänt djurens motstånd skulle djurindustrin kanske tydligare framstå som ett ojämlikt krig, snarare än en produktionsform som på sin höjd snurrar lite för fort.

Det finns en del tydliga och kända exempel på djur som gjort uppror. Som elefanten Tyke som hölls fången på cirkus och dödade sin tränare 1994. Eller späckhuggaren Tilikum på Sea World som drog ner sin tränare i djupet av en bassäng. En lång rad liknande exempel finns samlade i historikern Jason Hribals bok Fear of the Animal Planet. “Förlorad kontroll” över nötdjur är den  vanligaste orsaken till dödsolyckor i lantbruket, enligt Arbetsmiljöverket. Men det vardagliga motståndet – djurens dagliga kamp – ges betydligt mindre uppmärksamhet.

År 2015 filmade en grupp forskare från Sveriges Lantbruksuniversitet när 393 grisar gasades med koldioxid på ett svenskt slakteri. I rapporten från denna studie skriver de, som i förbifarten: “All pigs showed resistance to being pushed into the stun box”. Suggor och kor vägrar ofta att gå framåt och det är svårt att flytta på en kropp som väger flera hundra kilo mot dess vilja. Det kan vara så svårt att transportörer och slakterier enligt svensk lag i undantagsfall får använda elpåfösare för att få dem att gå mot sin död. Djuren får en elstöt och tar ett steg fram för att undkomma. På svenska grisfarmer är det tillåtet att använda ”skyddsgrind” (suggan fixeras) om det finns risk för att suggan skadar grisfarmaren, vilket kan ske om hon säger ifrån och försvarar sina ungar. Att fiskar som fångas med krok gör motstånd är del av spelet – ju mer man får dra och övermanna, desto roligare verkar aktiviteten upplevas för den som håller i spöt. Det är ett genialiskt våldsredskap i det att fisken tvingas att kämpa mot sin egen kropp. Ju mer de drar, desto djupare skär kroken in i vävnaden och desto ondare gör det.

Avel och domesticering har hjälpt människan att förslava djuren och minskat tendenserna till motstånd. Vi har avlat på lugna djur och uteslutit djur som visar aggressivitet. Vi har designat slakterier med hjälp av bland andra etologer och veterinärer så att det går smidigare att få djuren dit vi vill. Vi använder kunskapen om djurens beteenden emot dem själva.

Kanhända beror osynliggörandet delvis på att vi inte vill erkänna att det vi gör mot djuren till vardags sker mot deras vilja. Men kanske också på att utrymmet för djuren att lyckas är så minimalt. Djuren vinner sällan några slag. Inte desto mindre försöker de.

Och ibland sker det oväntade. Som i april 2017 när sex nötdjur rymde från ett slakteri i St. Louis, USA. Det tog polisen flera timmar att fånga in dem. Människor solidariserade sig med djuren och samlade in pengar för att köpa loss dem. Istället för att drivas fram till slakt fick de komma till djurhemmet Gentle Barn där de nu får leva i fred tillsammans.

Simma eller inte simma – en politisk fråga

I veckan meddelade norska regeringen att de tänker förbjuda pälsindustrin. Decennier av kamp för minkar och rävar i fångenskap har nått resultat. I Sverige har striden om minkindustrins existens länge cirkulerat kring frågan: behöver minkar tillgång till simvatten? Vi vet att vilda minkar lever större delen av året längs vattendrag och att de fångar en stor del av sin föda i och runt vattnet. De använder vatten som ett sätt att ta sig fram och har biologiska anpassningar som simhud mellan tårna. Om det bara handlade om etologi skulle det inte råda något tvivel: minkar simmar.

Men frågan är i allra högsta grad politisk, och då får biologin stå tillbaka. År 2005 la Socialdemokraterna ett förslag till en lag som skulle ge minkar rätt att röra sig, klättra, utöva sitt jaktbeteende och simma. Krav på simning skulle leda till slutet för svensk minkuppfödning eftersom det medför stora praktiska svårigheter och blir för dyrt. Djurskyddsmyndigheten som då hade Jordbruksverkets nuvarande roll i djurskyddsfrågor tyckte att det var ett bra förslag. Lagförslaget hann dock aldrig gå igenom innan det blev regeringsskifte och frågan försvann från dagordningen.

I samband med skandalen 2010 när Djurrättsalliansen filmat minkar med stereotypa rörelsemönster och kannibalism på svenska farmer fick Jordbruksverket i uppdrag att göra en översyn av minkindustrin. De visste att om de kom fram till att simvatten var nödvändigt så skulle det innebära pälsindustrins död. De skulle då behöva bolla tillbaka frågan till regeringen: en borgerlig regering som inte hade något intresse av att inskränka minknäringen. Tvärtom – den skulle gärna utvecklas. Det fanns alltså ett starkt önskemål från politiskt håll om vad myndigheten skulle komma fram till, och det gav resultat. Minkarna som djurart hade inte förändrats under de år som gått, men nu kom Jordbruksverket till motsatt slutsats: det fanns inte skäl att föreskriva simvatten. Den mest tongivande studien i deras översyn var en litteraturöversikt från 2008 som mynnade ut i slutsatsen att minkar var motiverade till födosök i vatten, men de kunde inte sägas ha ett medfött behov av att simma. Andra berikningar i burarna, som springhjul eller bollar, kunde ha lika bra effekt mot beteendestörningar.

De flesta av studierna i genomgången hade undersökt minkarnas simbehov genom att placera små grunda vattenkar i burarna – en extremt dålig ersättning för ett vattendrag med fisk och reella simmöjligheter. Litteraturgenomgången var, liksom flera av de ingående studierna, finansierad av pälsindustrin.

Flera studier som tillkommit sedan 2008 har tillfört fler belägg för att minkar i bursystem med tillgång till simvatten i mindre grad utvecklar stereotypier och att viljan att simma är medfödd. Men fortfarande är det små vattenbad i befintliga burar som används. Med ett undantag: en tysk forskningsgrupp gav istället minkarna tillgång till en stor yta mark och bassänger av olika storlek. De fann att minkarna använde vattenbaden i hög grad och att ingen av dem visade några beteendestörningar.

Är det verkligen hur exakt vi definierar minkarnas vattenbehov som ska avgöra i den här frågan? Och måste ett djur utveckla synliga psykiska störningar för att vi ska tänka tanken att de inte uppskattar att bo i en gallerbur och bli ihjälgasade? Nu vill regeringen att Jordbruksverket ska utreda minknäringen på nytt. Sannolikt är det en tandlös eftergift åt Miljöpartiet och det som avgör utredningens slutsats kommer inte vara vad forskningen faktiskt säger utan vad regeringen vill att den ska säga. Ett betydligt bättre alternativ vore att erkänna djurens rätt till liv och frihet och våga lagstifta bort verksamheten på etisk grund.

Fem faktafel i “Köttets lustar”

De senaste veckorna har SVT-programmet Köttets lustar med Henrik Schyffert stötts och blötts. Det finns en hel del att orda om de etiska aspekterna av programmet, som att använda grisar i TV-underhållning, att döda glada djur och att bryta ett löfte till sin son. Det går också att konstatera att det är helt unikt med bilder från slakt och insemination av suggor på bästa sändningstid och utan skönmålning.

Här tänkte vi fokusera på några faktafel i programmet. Det är argument som ofta används för att förespråka djurindustrin. Det här är vad köttets försvarare har att lägga i den andra vågskålen, det bästa de har att komma med för att väga upp allt som talar emot.

1. Djuren skulle försvinna om vi inte födde upp dem

Skärmklipp8

Emilia Astrenius Widerström, ordförande för Lantbrukarnas Riksförbunds ungdomsorganisation, säger i seriens första avsnitt att djuren inte kan klara sig utan oss. Att kon, grisen och hönan skulle försvinna om djurindustrin upphörde. Det stämmer inte alls. De här djuren har klarat sig utmärkt utan att ingå i vårt jordbruk i hundratusentals år. Av de vanligaste arterna i djurindustrin är det bara korna som saknas i det vilda. Hönsen mår väl i sin djungel, kalkonerna flyger mellan träden i Nordamerika, laxarna korsar Atlanten och vildsvinen bökar i svenska skogar. Ingen av dessa arter är i närheten av att dö ut.

Kornas vilda förfäder är däremot utrotade. Den sista uroxen dog i ett polskt reservat på 1600-talet. Men det finns återförvildade kor, bland annat i England, och många av dagens raser skulle utan problem klara sig i sina forna marker även idag. Det enda som krävs är att vi skulle låta dem vara ifred den här gången.

2. Vi behöver gödsel från djur

Skärmklipp6

När matjournalisten Henrik Ennart intervjuas kommer en vanlig föreställning upp, nämligen att jordbruket behöver gödsel från djur. Det stämmer att jordbruket behöver gödsel, och djurindustrin producerar enorma mängder av detta. Det enkla sättet att bli av med det är att sprida det på åkrarna. Men det är inte det enda sättet att gödsla.

Att ge foder till djur och sedan använda deras avföring som växtgödning innebär en förlust av energi och gödningsämnen. Djuren tar upp en stor del av näringen i fodret och tillför ingen ny näring. Avföringen har därför lägre innehåll av kväve, fosfor och kalium än det som djuren ätit. Processandet i mag-tarmsystemet leder till att vissa näringsämnen blir mer lättupptagliga, men den processen kan åstadkommas på andra sätt utan samma förlust. Sådant som idag utfodras till djuren kan, tillsammans med matavfall, halm, rester från skogsindustrin med mera, komposteras eller rötas i rötkammare istället. Det ger både miljövänlig energi i form av biogas och gödsel där nästan all näring finns kvar.

Vi skulle behöva använda en hel del åkermark för att odla växter enbart för gödning i ett djurfritt lantbruk, men inte större areal än det som idag används för djurfoder.

3. Maten skulle inte räcka om alla blev veganer/Det skulle bli för mycket mark över om alla blev veganer

Skärmklipp9

Skärmklipp13

I första avsnittet säger Emilia Astrenius Widerström från LRF att hon inte tror att maten skulle räcka om alla blir veganer. Men enligt forskning är det precis tvärtom: att alla blir veganer är det mest lovande sättet att föda en växande befolkning. Varför? Jo, för att vegetabilieproduktion kräver så mycket mindre av allt. Mindre mark, mindre vatten, mindre arbete, mindre gödning, mindre fossila bränslen. När den minskade markanvändningen vid veganskt jordbruk lyfts fram i avsnitt tre av forskaren Christel Cederberg presenteras det dock som ett problem. För om mindre mark behövs till matproduktion kommer den överblivna marken växa igen. Där det tidigare var åker kommer det bli skog. Problemet med det? Oklart. Skog är trots allt naturens naturliga tillstånd i Sverige, en både vacker och artrik miljö, medan åker är människoskapad monokultur. Det är ett vanligt misstag att blanda ihop öppna landskap med biologisk mångfald, men Christel Cederberg borde veta bättre.

4. Köttätande är nödvändigt för den biologiska mångfalden

Skärmklipp17

Christel Cederberg för ett resonemang om att djurfoder odlas på magra marker där ingenting annat än gräs kan växa. Men det är bara en liten andel, runt 9 %, av den svenska jordbruksmarken som utgörs av ogödslade ängar eller naturbetesmark, oländiga marker där det är svårt att odla. Där är mångfalden stor och humlorna trivs. Resten av animalieindustrins mark är raka motsatsen till mångfald. Monokulturer som gödslas, plöjs och besprutas är ogästvänliga platser för de flesta växter och djur.

Den lilla andel djur som betar på marker med höga naturvärden kan inte utgöra moraliskt försvar för hela djurindustrin. Till att börja med så är det inget som säger att de måste dödas och ätas – de betar trots allt bättre om de lever. Många marker betas redan idag av hästar och andra djur som inte har med livsmedelsindustrin att göra. Grisar betar inte alls. Ungefär en gris på hundra släpps ut på bete i Sverige och visst äter de lite gräs, men vad de lämnar efter sig är inga prunkande ängar utan uppbökade leråkrar. Ingen sätter en gris på bete för mångfaldens skull. Detsamma gäller kycklingar, fiskar och de flesta av de djur som Schyffert med flera stoppar i sig med mångfald som ursäkt.

5. En schysst djurindustri är möjlig om köttätandet halveras

Skärmklipp15

Skärmklipp18

I slutet av programmet sker plötsligt en glidning, en inte ovanlig sådan, från djuretik till miljö. Vad som skulle kunna vara miljömässigt hållbart är en helt annan sak än vad vi har rätt att göra mot andra djur. Det Henrik Schyffert kommer fram till är detsamma som att vartannat djurs död är oproblematisk. Att han med gott samvete kan slakta Vickan men inte Madde.

Det finns ingenting rimligt med att äta kött. Om det är möjligt att göra det utan att förstöra planeten är en sak – möjligt är inte nödvändigt. Argumenten för att äta kött är ihåliga svepskäl. Det är ingen som behöver djurindustrin.

Skärmklipp16

Nej Henrik. Vi kan inte det. Det är inte så att hälften av alla djur lever idylliska liv tills de stillsamt somnar in. Inseminationen och slakten som du upprördes över i avsnitt två går till på samma sätt i KRAV-produktion, som dessutom bara omfattar runt en procent av grisarna. Det finns inte utrymme för hälften av alla dagens djur att gå ute. Vinstintresset tillåter inte att djur får bete sig naturligt eller födas med kroppar som inte manipulerats för extrem produktion. Köttet tillåter inte att djur får leva. Det är en omöjlig ekvation.

Vad filmen Okja säger om vår syn på djur

Köttproduktionen i den nya Netflixfilmen Okja får många tittare att rysa. Den livsmedelsindustri som skildras har kallats bisarr. Men i grunden har den många likheter med verkligheten. Regissören Bong Joon-ho besökte ett riktigt slakteri som en del av sin research. Han ville vara verklighetstrogen men säger att han tonade ner vissa saker ändå, gjorde det mildare. Och faktum är att en del detaljer faktiskt ser bättre ut i detta tillspetsade drama än i den svenska djurproduktionen.

Supergrisarna får vara utomhus, vilket grisarna uppfödda i Sverige så gott som aldrig får. De verkar få vara med sina ungar längre än i några veckor. Alla supergrisar blir bedövade innan slakt – precis som den svenska djurskyddslagen föreskriver. Och majoriteten av dem slipper djurtransporter, slakteriet är ju på själva anläggningen. Okja får visserligen göra en lång och brutal resa. Men hon har å andra sidan levt som en riktigt lycklig gris i större delen av sitt liv – ett faktum som brukar skänka köttätande ett förmildrande skimmer. Ändå känns det inte bra. För tittaren och för filmens protagonist Mija, som får se djurproduktionen med egna ögon, framstår  den som helvetet på jorden. Mija och supergrisen Okja har vuxit upp tillsammans i en frihetlig symbios på Sydkoreas landsbygd. Nu är det dags för företaget Mirando att hämta tillbaka sin investering – Okja ska bli kött. Medan Mija gör allt som står i hennes makt för att rädda Okja undan ödet som kotlett blir hon mer och mer medveten om djurproduktionens cyniska verklighet. Och som tittare önskar man intensivt att både Okja och hennes artfränder ska vinna mot Mirandos stab av karriärslysten VD, veterinär med mindervärdeskomplex och iskallt kalkylerande ex-VD.

Vi ska inte avslöja hur det går i slutändan. Men filmen lyckas – medvetet eller omedvetet – skildra vår dubbla syn på djur. Den dubbelhet som gör att dött kött kan säljas med hjälp av levande djur och får oss att tro att det är en bra sak att en lycklig varelse dör. Samtidigt visar filmen i ett slag den råa saningen bakom köttet – och den sanningen gäller allt kött. För det som gör supergrisfabriken problematisk är framför allt tre saker; punkter som är gemensamma för all djurproduktion.

För det första: djuren är fångar utan makt över sina egna liv. För det andra: de dödas mot sin vilja. Och för det tredje: detta sker för att någon ska tjäna pengar på dem.

Det blir inte mindre sorgligt eller fel för att Okja varit lycklig.

 

Varför djurskydd inte är ”hållbart”

Johan Rockström är professor i miljövetenskap och van att slå hål på myter kring klimathotet. Men han går dessvärre rakt i fällan när det gäller myterna kring djurskydd. I en paneldiskussion med bland andra LRF:s ordförande Helena Jonsson idag säger han först att Sverige har världens duktigaste bönder – inget fel med lite smicker, men det är knappast en empirisk sanning. Värre är att han därefter påstår att Sverige har “världens absolut mest ambitiösa djurskyddslagstiftning”. Inte den bästa, utan den mest ambitiösa: en mindre positiv formulering som brukar användas av animalieindustrins lobbyorganisationer. Andra organisationer, som inte har i uppdrag att marknadsföra djurprodukter, delar inte den bilden. I jämförelser mellan olika länders djurskyddslagstiftning brukar Sverige hamna nära toppen men inte högst upp. Att Sverige skulle ha bäst djurskydd är ett marknadsföringsknep från branschens sida och det låter likadant i andra länder. Men att vara bättre än någon annan – till exempel EU-genomsnittet – är inte detsamma som att vara bäst.

Rockström sammanfattar därefter situationen som att Sverige har det “minst ohållbara” lantbruket i världen. När det gäller klimatpåverkan är det mycket möjligt att det stämmer, det är Rockströms område och inte vårt. Men när det gäller djurens situation är frågan om det ens går att tala om hållbarhet. På vilket sätt skulle svanskupering, burstorlek, avvänjningsålder och liknande som regleras i djurskyddslagstiftningen påverka lantbrukets hållbarhet? Etiskt hållbart är djurutnyttjandet aldrig – argumenten finns helt enkelt inte där. Miljömässigt hållbart är det inte heller, eftersom det alltid är mer resurseffektivt att konsumera längre ner i näringkedjan, det vill säga växter. Djurproduktion kan vara bättre eller sämre för klimatet, men aldrig bättre än ingenting. Dessutom är den mindre klimatskadliga djurproduktionen ofta den som innebär sämre djurskydd – intensiv kycklinguppfödning är mindre klimatbelastande än betande nötdjur, till exempel.

Av dessa skäl fungerar det inte att baka in djurskydd som en aspekt bland andra i begreppet hållbarhet. Johan Rockström gör ett strålande jobb med att upplysa om klimathotet, men djurens situation är en helt egen fråga – inte en liten detalj i en mosaik av “hållbarhet”.

Inget för djuren att hämta i regeringens nya livsmedelsstrategi

”Vi blir fler och fler människor på jorden, och vi behöver alla äta”, inleder landsbygdsminister Sven-Erik Bucht sitt förord till den nya Livsmedelsstrategin. Hur den maten ska komma till är vad strategin handlar om.

Ett sådant anslag väcker förhoppningar om lite mer djärva förslag. Men en framtidsvision där även djurens intressen räknas är fjärran från livsmedelsstrategin: en övergång till en vegetabilisk livsmedelsproduktion nämns inte ens. Istället ska lönsamheten i den svenska animalieproduktionen höjas och svenska staten ska hjälpa till att marknadsföra den. Dessutom betonas vikten av att göra djurskyddslagstiftningen ”flexibel med en bibehållen djurskyddsnivå”, vilket i praktiken brukar betyda att konkreta bestämmelser ersätts av luddigare skrivningar som det är billigare och enklare att följa och svårare att åka dit för att bryta. Som med de nya, flexibla betesreglerna för mjölkkor. Win för djurhållarna, knappast för djuren.

Problemen som nämns kring animalieproduktion är inte att djuren utnyttjas och dödas, utan att den är så dålig för klimatet och bidrar till antibiotikaresistens. Än värre så är den olönsam och idag beroende av stora bidrag. Dessa tre skäl kan tyckas vara nog för att överväga en avveckling av verksamheten. Men, tycks sensmoralen vara, det vore alltför sorgligt om det föredöme som Sverige utgör gentemot länder som har ännu större problem med sin animalieproduktion skulle gå förlorad. Och det skulle ju betyda att det goda djurskyddet som djuren i just Sverige åtnjuter skulle förnekas dem. En fråga till regeringen: om det verkligen var så att djurens liv i den svenska köttindustrin var liv värda att leva, vilket starkt kan betvivlas, är det verkligen mer rätt att döda någon som är glad?

Även från miljösynpunkt är förslaget påtagligt platt. Samtidigt som importen gärna ska minskas – långväga import ses sällan som hållbart – kan man nästan tro att miljöpåverkan upphör när resorna går åt andra hållet: den svenska exporten ska främjas med alla medel.

En gammal visa som klingar bekant i den nya Livsmedelsstrategin är den om att Sverige är bäst och att det är mycket värre någon annanstans. När det gäller djurskyddet i EU så är det inte tal om att göra det mer flexibelt: det ska höjas, punkt slut.

Den missförstådda evolutionen

Vad tänker du på när du tänker på evolutionen? Kanske ser du den klassiska bilden med människoliknande varelser som går mer och mer upprätt. Kanske tänker du på du en fisk som kravlar upp på land eller ett utvecklingsträd med en människa i toppen. Många har en bild av evolutionen som en linjär berättelse med början, mitten och slut. En lång och strävsam väg, uppåt framåt, ända till toppen och där är vi nu. Men det är inte så det funkar. Evolutionen har ingen plan och utvecklingen är allt annat än enkelriktad. Anledningen till att många fortfarande tror det är att en föråldrad, kvasireligiös och människoförhärligande bild av evolutionen fortfarande lärs ut och sprids.

Denna bild går bland annat ut på att människor lite mer utvecklade och lite mer moderna än de andra djuren. Vi anses ha kommit längre än våra förfäder, dit vi gärna även räknar alla de djur som lever idag. Men av alla nutida varelser är det bara dina föräldrar och deras föräldrar som är dina förfäder. Alla andra nu levande är mer eller mindre avlägsna kusiner som inte har haft någonting med din tillblivelse att göra. Fiskar, grodor och makaker hänger inte kvar på jorden som någon slags rester från förr, misslyckade halvmesyrer som spelat ut sin roll. De finns därför att de är framgångsrika och väl anpassade till sin nisch. Människorna härstammar från djuren – javisst, men girafferna härstammar också från djuren.


En ickehierarkisk, ickelinjär bild av evolutionen

Evolutionen är ingen linje, den är inte ens ett träd utan snarare en alldeles rund buske. Rund, därför att alla nu levande varelser har utvecklats lika länge och därför är lika långt från roten. Det som däremot är en linje är varje organisms egen härstamning: linjen från ett av löven längst ut på busken ända ner till roten. Om den linjen ges formen av en trädstam går det att omforma busken till ett släktträd. Men det går lika bra att sätta vilken art som helst i toppen – här är till exempel fjärilarnas utvecklingsträd, med alla ryggradsdjur på en gren långt ner. Mellan buskens alla löv däremot löper ingen linje.

Den linjära tolkningen av evolutionen finns även hos personer som borde veta bättre, i respekterade vetenskapliga kretsar. Det går att läsa mellan raderna i uttryck som “den fylogenetiska skalan” eller “lägre stående djur” liksom i uttalanden som att inte ens schimpanser klarar av någon klurig uppgift (då antas det att inga andra djur skulle klara det heller). Det finns alltså en underliggande idé om att det går att rangordna djur i en stege, där människor är bäst, däggdjur är bättre än reptiler och reptiler bättre än fiskar. Idén om en sådan stege, scala naturae, var vanlig i västvärlden och inte minst i kyrkan innan evolutionsteorin fick sitt genombrott. Då såg den ut ungefär såhär: Gud-Änglar-Män-Kvinnor-Däggdjur-Fåglar-Fiskar-Insekter-Växter. Känns det bekant? Det är för att idén aldrig riktigt dött ut. Trots att evolutionsteorin varit brett förankrad i över 150 år lever scala naturae vidare, men i en förgrenad och “evolutioniserad” form. Och den får horribla konsekvenser än idag, inte minst för de vi utsett till “lägre stående”. Det är knappast någon slump att förmågan att känna smärta har ansetts behöva bevisas hos fiskar men inte hos andra ryggradsdjur. Den förmågan kanske inte hade hunnit utvecklas på fiskarnas tid?

Från A till Ö med djurindustrin

Det är inte alltid lätt att förstå vad djurindustrin menar när de pratar om djur. Låt oss därför presentera denna händiga ordlista – från A till Ö med djurindustrin!

All in, all out. = Ett produktionssystem som går ut på att alla djur i en grupp ska anlända, flyttas eller dödas samtidigt för att minimera smittspridning mellan åldrar.

Beläggningsgrad = Djurtäthet. Med andra ord: hur många djur har man klämt in på en kvadratmeter? Inom kycklingproduktionen i EU är maximalt tillåtna beläggningsgrad 42 kg kyckling (här räknar man inte i individer) per kvadratmeter. I den svenska produktionen är siffran 36 kg kyckling (för de som är anslutna till Svensk Fågels “djuromsorgsprogram”, se nedan) [1]. Det betyder att  beläggningsgraden är ungefär 25 djur per kvadratmeter [2].

Brunstpassning = Den vanligaste orsaken till “utslagning” (se förklaring nedan) av kor inom mjölkindustrin är att de inte blir dräktiga som planerat [3]. Många faktorer – både genetiska och skötselrelaterade – påverkar kornas fruktsamhet. Det gäller också att inseminera vid rätt tidpunkt och för att kunna göra det måste man hålla koll på när korna är brunstiga. Man kan bland annat använda sig av en brunstskala där man tittar på saker som förekomst av slemflytning, kons oro, om hon står kvar när någon annan ko hoppar upp på henne, att hon sniffar på annans vagina, med mera. Olika saker ger olika poäng och får en ko ett visst antal poäng under en viss tid räknas det som brunst = dags att inseminera.

Bedövning = På ett djursjukhus kan det innebära att ett djur får lokalbedövning innan man gör ett annars smärtsamt ingrepp; t.ex. tar bort en skadad klo. På slakteriet innebär det bultning, att sänkas ner i ett koldioxidbad eller att få en eltång över huvudet innan stora blodkärl skärs av.

Burhöns = En alldeles vanlig höna som klassificerats som “burhöna” eftersom det på 1940-talet visade sig ekonomiskt och effektivt att ha djuren i burar. Sen seglade ordet “frigående höna” upp som motsats till burhöna.

Djurmaterial = Djur som ska användas på något sätt. Olika ”djurmaterial” kan t.ex. ge olika foderkostnad beroende på hur mycket olika raser äter och växer.

Djuromsorgsprogram = Olika program framtagna av djurindustrin för att få göra undantag från djurskyddslagen. Genom att ha ett program får t.ex. kycklingbönderna ha nästan dubbelt så många kycklingar än vad lagen egentligen tillåter. Grisindustrin ville ha en liknande deal och tog fram ett förslag på djuromsorgsprogram som enbart innehöll försämringar för grisarna – de skulle få det trängre, suggor skulle få fixeras i större utsträckning, smågrisar skulle tas från sin mamma tidigare. Syftet? Att öka investeringsviljan i svensk grisproduktion [4]. Klart är att ordet djuromsorg inte har mycket att göra med ordet omsorg som det förstås i dagligt tal: att man är rädd om någon, visar den uppmärksamhet och omtänksamhet.

Djurförädling = Avel för att förstärka vissa egenskaper hos djur, i djurindustrins sammanhang ofta sådant som förbättrar produktionen. Det kan vara högre mjölkproduktion och bättre tillväxt (foderomvandlingsförmåga) men också mer kvalitativa egenskaper som starkare ben (för att hålla längre), fler spenar (för att kunna ge mat åt fler smågrisar), moderegenskaper (för att fler smågrisar ska klara sig), hållbarhet (för att djuren inte ska bli utslitna lika fort).

DoA = Förkortning för Dead on Arrival. Begreppet innefattar antal kycklingar som är döda vid ankomst till slakteriet. Enligt Livsmedelsverkets statistik är DoA för slaktkycklingar i Sverige ungefär 0,22%. Det innebär, lågt räknat, att runt 150 000 kycklingar årligen dör på väg till slakteriet av sjukdomar, klämskador, förfrysning, överhettning, utmattning och stress [5].

Dödlighet = Att dö i ett storskaligt system kräver sina formler. Enligt Jordbruksverket är definitionen av “daglig dödlighet (%): antalet slaktkycklingar som har dött i en stallavdelning samma dag, inklusive sådana som har avlivats på grund av sjukdom eller av andra skäl, dividerat med totala antalet slaktkycklingar i stallavdelningen den aktuella dagen, multiplicerat med 100”[6].

Embryotransfer = Om du vill ha “ännu fler kalvar efter dina bästa kor” [7] kan du använda dig av embryotransfer. Det är surrogatmödraskap där de mest värdefulla korna spolas på embryon som planteras in i någon annan, lite mindre värdefull ko som får föda kalven. Kalven i mjölkindustrin får dock inte åtnjuta någon av sina mammors omsorg.

Frigående = Frigående höns existerar som en motsats till burhöns. Det betyder oftast tusentals kycklingar eller höns inom samma fyra väggar på ett golv. I Sverige får man enligt bestämmelserna ha 7,5-9 hönor på en kvadratmeter i de frigående systemen [8].

Foderomvandlingsförmåga = Ett mått på hur mycket foder man måste investera i för att få ut ett kilo kött av ett slaktat djur.

Human slakt = Jag väntar fortfarande på att någon ska definiera det för mig.

Inkalvningsålder = Den ålder då kvigan blir ko; det vill säga hon föder sitt första barn. Ju fortare hon får en kalv, desto fortare kan hon börja producera mjölk, bli lönsam och börja ”betala tillbaka sina uppfödningskostnader”. Man har räknat ut att varje extra månad som en kviga föds upp (innan hon får en kalv) kostar runt 330 kr [9].

Kalvamma = en maskin för automatisk (ofta pulver-)mjölksutfodring till kalvar som tagits från sina mammor i mjölkindustrin. Själva växer de upp till att antingen följa sina mammors klövspår in i mjölkindustrin (om de är kvigkalvar) eller för att äta och växa och gå till slakt (om de är tjurkalvar).

Kassation = Djur vars kroppar klassas som otjänliga att äta (t.ex. på grund av sjukdom) går till kassation istället för till konsumtion.

Levandedjurbesiktning = Alla djur som slaktas ska besiktigas av en veterinär innan. Djur som är sjuka, skadade eller självdöda ska sorteras ut. Inom kycklingindustrin slaktas flera hundratusen kycklingar per dag. I praktiken går levandedjurbesiktningen till så att veterinären går längs sidorna på de lastbilar som levererar djuren. Kycklingarna sitter i lådor i flera våningar. Det är omöjligt att skilja ut en specifik individ i mitten av lådan (vad de kan göra är att anteckna och larma om hela laster med djur är ihjälfrusna t.ex.).

Lösdrift = Lösdrift är ett produktionssystem inom mjölkindustrin där korna går omkring inne en ladugård. Det betyder inte att de kan gå ut eller att de har mycket plats – det betyder bara att de inte står uppbundna med en snara runt halsen.

Modell = Djur som används i djurförsök. Möss och råttor är vanliga ”modelldjur” inom svensk forskning. Ibland kan forskare få pengar för att utveckla en djurmodell. Det handlar om att avla fram djur med specifika egenskaper som passar en viss undersökning, till exempel att de utvecklar tumörer i unga år. Metoder för att ta fram så kallade djurmodeller är t.ex. inavel och genmodifiering eller att man ger en grupp friska djur en viss sjukdom.

Maceration = Processen när daggamla tuppkycklingar (även ekologiska) mals ihjäl eftersom de inte har någon produktiv plats i äggindustrin. Idag gasas en stor del av dem i Sverige ihjäl istället för att malas. ”Enstaka okläckta eller halvkläckta fågelungar får även avlivas genom krossning på annat sätt”[10] enligt svenska föreskrifter.

Strö = Enligt djurskyddslagstiftningen ska grisar ha så mycket strö att det tillgodoser deras behov av sysselsättning och komfort. I praktiken kan gödselsystemen inte hantera så stora mängder strö och slaktsvin får oftast nöja sig med en skopa, om något alls.

Skyddsgrind = Skyddsgrindar inom grisindustrin fungerar som en bur för att stänga in suggan – något som kallas fixering om det sker utomlands. Hon kan då inte gå eller vända sig om. Motiveringen för att använda skyddsgrindar är att hon inte ska ligga ihjäl smågrisarna. Men en stor anledning till den höga smågrisdödligheten (nästan var femte smågris dör i Sverige) är att suggorna är avlade till att få för många ungar – en del föds svaga och lyckas inte dia så mycket som de behöver. De svälter och orkar inte flytta på sig när suggan ska lägga sig. Normalt sett har suggan en mycket specifik läggningsprocedur för att varna smågrisarna, men i grisindustrin försvårar trängseln och ljudnivån samspelet.

Somna in = Dödas.

Ta bort = Döda.

Tomtid = ”En sugga ska alltid antingen vara dräktig eller ge di” – ett motto som hörs ibland i griskretsar. Däremellan är hon ”tom” och kostar bara pengar i produktionen.

Utslagning = Planerat dödande. Vanligaste orsaken till utslagning av kor inom mjölkindustrin är infertilitet; d.v.s. att de inte blir dräktiga som planerat. Utan dräktighet – ingen kalv. Utan kalv – ingen mjölk. Utan mjölk – inga pengar. Samma sak gäller inom grisindustrin där en av de vanligaste orsakerna till utslagning av suggor är att inseminationen inte tar sig. Utan dräktighet – inga smågrisar. Utan smågrisar – inget kött. Utan kött – inga pengar.

Villkorad läkemedelsanvändning = En del djurbönder (som föder upp grisar, nötdjur med flera) får ha vissa antibiotikapreparat (samt andra mediciner, som smärtstillande) hemma och själva avgöra när det är dags att behandla, till skillnad från andra djurägare som behöver uppsöka en veterinär innan behandling. En veterinär kommer ut med jämna mellanrum och fyller på förråden och tittar på hälsoläget och förbrukningsmängden[11]. Officiellt sett är ett av villkoren för att grisbönderna ska få behandla själva att djurskyddslagens föreskrifter är uppfyllda. I praktiken vet alla att vissa regelbrott är norm: t.ex. att slaktsvin saknar strö i föreskriven mängd.

X-vik = könssorterad sperma avsedd för mjölkkor, som med 90 % sannolikhet ger en kvigkalv[12].

Överskottsdjur = Djur på djurparker, djurförsökslaboratorier eller djurfabriker som av någon anledning inte “behövs” och därför dödas.

1.
SJVFS 2010:15 saknr L100, 8 § (2010).
2.
Svensk Fågel (2016). Uppfödning,. Åtkomstdatum 2016. [Source]
3.
Växa Sverige (2015). Husdjursstatistik 2015,. Åtkomstdatum 2016. [Source]
4.
Jutehammar, A. och Värjö, D. (2015) Professor vill granska beslutet att tillåta fixera grisar. Sveriges Radio,. Åtkomstdatum 2016. [Source]
5.
Björkengren, J. (2014) Stress och dödlighet hos slaktkycklingar under transport och slakt Sveriges Lantbruksuniversitet.
6.
SJVFS 2014:18, saknr L100:4 (2014).
7.
Vår embryoservice ökar framstegstakten (2016). Växa Sverige,. [Source]
8.
SJVFS 2010:15, saknr L100 (2010).
9.
Hultén, C. (2014) Påverkar kvigans tillväxt och inkalvningsålder hennes framtida mjölkproduktion och produktiva livslängd? Sveriges Lantbruksuniversitet.
10.
SJVFS 2012:27, saknr L22 (2012).
11.
Statens jordbruksverk (2016). Villkorad läkemedelsanvändning,. Åtkomstdatum 2016. [Source]
12.
Viking Genetics (2016). X-Vik – könssorterad sperma,. Åtkomstdatum 2016. [Source]

© 2018 Institutet Vethos — Drivs med WordPress

Tema av Anders NorenUpp ↑