Vad filmen Okja säger om vår syn på djur

Köttproduktionen i den nya Netflixfilmen Okja får många tittare att rysa. Den livsmedelsindustri som skildras har kallats bisarr. Men i grunden har den många likheter med verkligheten. Regissören Bong Joon-ho besökte ett riktigt slakteri som en del av sin research. Han ville vara verklighetstrogen men säger att han tonade ner vissa saker ändå, gjorde det mildare. Och faktum är att en del detaljer faktiskt ser bättre ut i detta tillspetsade drama än i den svenska djurproduktionen.

Supergrisarna får vara utomhus, vilket grisarna uppfödda i Sverige så gott som aldrig får. De verkar få vara med sina ungar längre än i några veckor. Alla supergrisar blir bedövade innan slakt – precis som den svenska djurskyddslagen föreskriver. Och majoriteten av dem slipper djurtransporter, slakteriet är ju på själva anläggningen. Okja får visserligen göra en lång och brutal resa. Men hon har å andra sidan levt som en riktigt lycklig gris i större delen av sitt liv – ett faktum som brukar skänka köttätande ett förmildrande skimmer. Ändå känns det inte bra. För tittaren och för filmens protagonist Mija, som får se djurproduktionen med egna ögon, framstår  den som helvetet på jorden. Mija och supergrisen Okja har vuxit upp tillsammans i en frihetlig symbios på Sydkoreas landsbygd. Nu är det dags för företaget Mirando att hämta tillbaka sin investering – Okja ska bli kött. Medan Mija gör allt som står i hennes makt för att rädda Okja undan ödet som kotlett blir hon mer och mer medveten om djurproduktionens cyniska verklighet. Och som tittare önskar man intensivt att både Okja och hennes artfränder ska vinna mot Mirandos stab av karriärslysten VD, veterinär med mindervärdeskomplex och iskallt kalkylerande ex-VD.

Vi ska inte avslöja hur det går i slutändan. Men filmen lyckas – medvetet eller omedvetet – skildra vår dubbla syn på djur. Den dubbelhet som gör att dött kött kan säljas med hjälp av levande djur och får oss att tro att det är en bra sak att en lycklig varelse dör. Samtidigt visar filmen i ett slag den råa saningen bakom köttet – och den sanningen gäller allt kött. För det som gör supergrisfabriken problematisk är framför allt tre saker; punkter som är gemensamma för all djurproduktion.

För det första: djuren är fångar utan makt över sina egna liv. För det andra: de dödas mot sin vilja. Och för det tredje: detta sker för att någon ska tjäna pengar på dem.

Det blir inte mindre sorgligt eller fel för att Okja varit lycklig.

 

Varför djurskydd inte är ”hållbart”

Johan Rockström är professor i miljövetenskap och van att slå hål på myter kring klimathotet. Men han går dessvärre rakt i fällan när det gäller myterna kring djurskydd. I en paneldiskussion med bland andra LRF:s ordförande Helena Jonsson idag säger han först att Sverige har världens duktigaste bönder – inget fel med lite smicker, men det är knappast en empirisk sanning. Värre är att han därefter påstår att Sverige har “världens absolut mest ambitiösa djurskyddslagstiftning”. Inte den bästa, utan den mest ambitiösa: en mindre positiv formulering som brukar användas av animalieindustrins lobbyorganisationer. Andra organisationer, som inte har i uppdrag att marknadsföra djurprodukter, delar inte den bilden. I jämförelser mellan olika länders djurskyddslagstiftning brukar Sverige hamna nära toppen men inte högst upp. Att Sverige skulle ha bäst djurskydd är ett marknadsföringsknep från branschens sida och det låter likadant i andra länder. Men att vara bättre än någon annan – till exempel EU-genomsnittet – är inte detsamma som att vara bäst.

Rockström sammanfattar därefter situationen som att Sverige har det “minst ohållbara” lantbruket i världen. När det gäller klimatpåverkan är det mycket möjligt att det stämmer, det är Rockströms område och inte vårt. Men när det gäller djurens situation är frågan om det ens går att tala om hållbarhet. På vilket sätt skulle svanskupering, burstorlek, avvänjningsålder och liknande som regleras i djurskyddslagstiftningen påverka lantbrukets hållbarhet? Etiskt hållbart är djurutnyttjandet aldrig – argumenten finns helt enkelt inte där. Miljömässigt hållbart är det inte heller, eftersom det alltid är mer resurseffektivt att konsumera längre ner i näringkedjan, det vill säga växter. Djurproduktion kan vara bättre eller sämre för klimatet, men aldrig bättre än ingenting. Dessutom är den mindre klimatskadliga djurproduktionen ofta den som innebär sämre djurskydd – intensiv kycklinguppfödning är mindre klimatbelastande än betande nötdjur, till exempel.

Av dessa skäl fungerar det inte att baka in djurskydd som en aspekt bland andra i begreppet hållbarhet. Johan Rockström gör ett strålande jobb med att upplysa om klimathotet, men djurens situation är en helt egen fråga – inte en liten detalj i en mosaik av “hållbarhet”.

Inget för djuren att hämta i regeringens nya livsmedelsstrategi

”Vi blir fler och fler människor på jorden, och vi behöver alla äta”, inleder landsbygdsminister Sven-Erik Bucht sitt förord till den nya Livsmedelsstrategin. Hur den maten ska komma till är vad strategin handlar om.

Ett sådant anslag väcker förhoppningar om lite mer djärva förslag. Men en framtidsvision där även djurens intressen räknas är fjärran från livsmedelsstrategin: en övergång till en vegetabilisk livsmedelsproduktion nämns inte ens. Istället ska lönsamheten i den svenska animalieproduktionen höjas och svenska staten ska hjälpa till att marknadsföra den. Dessutom betonas vikten av att göra djurskyddslagstiftningen ”flexibel med en bibehållen djurskyddsnivå”, vilket i praktiken brukar betyda att konkreta bestämmelser ersätts av luddigare skrivningar som det är billigare och enklare att följa och svårare att åka dit för att bryta. Som med de nya, flexibla betesreglerna för mjölkkor. Win för djurhållarna, knappast för djuren.

Problemen som nämns kring animalieproduktion är inte att djuren utnyttjas och dödas, utan att den är så dålig för klimatet och bidrar till antibiotikaresistens. Än värre så är den olönsam och idag beroende av stora bidrag. Dessa tre skäl kan tyckas vara nog för att överväga en avveckling av verksamheten. Men, tycks sensmoralen vara, det vore alltför sorgligt om det föredöme som Sverige utgör gentemot länder som har ännu större problem med sin animalieproduktion skulle gå förlorad. Och det skulle ju betyda att det goda djurskyddet som djuren i just Sverige åtnjuter skulle förnekas dem. En fråga till regeringen: om det verkligen var så att djurens liv i den svenska köttindustrin var liv värda att leva, vilket starkt kan betvivlas, är det verkligen mer rätt att döda någon som är glad?

Även från miljösynpunkt är förslaget påtagligt platt. Samtidigt som importen gärna ska minskas – långväga import ses sällan som hållbart – kan man nästan tro att miljöpåverkan upphör när resorna går åt andra hållet: den svenska exporten ska främjas med alla medel.

En gammal visa som klingar bekant i den nya Livsmedelsstrategin är den om att Sverige är bäst och att det är mycket värre någon annanstans. När det gäller djurskyddet i EU så är det inte tal om att göra det mer flexibelt: det ska höjas, punkt slut.

Den missförstådda evolutionen

Vad tänker du på när du tänker på evolutionen? Kanske ser du den klassiska bilden med människoliknande varelser som går mer och mer upprätt. Kanske tänker du på du en fisk som kravlar upp på land eller ett utvecklingsträd med en människa i toppen. Många har en bild av evolutionen som en linjär berättelse med början, mitten och slut. En lång och strävsam väg, uppåt framåt, ända till toppen och där är vi nu. Men det är inte så det funkar. Evolutionen har ingen plan och utvecklingen är allt annat än enkelriktad. Anledningen till att många fortfarande tror det är att en föråldrad, kvasireligiös och människoförhärligande bild av evolutionen fortfarande lärs ut och sprids.

Denna bild går bland annat ut på att människor lite mer utvecklade och lite mer moderna än de andra djuren. Vi anses ha kommit längre än våra förfäder, dit vi gärna även räknar alla de djur som lever idag. Men av alla nutida varelser är det bara dina föräldrar och deras föräldrar som är dina förfäder. Alla andra nu levande är mer eller mindre avlägsna kusiner som inte har haft någonting med din tillblivelse att göra. Fiskar, grodor och makaker hänger inte kvar på jorden som någon slags rester från förr, misslyckade halvmesyrer som spelat ut sin roll. De finns därför att de är framgångsrika och väl anpassade till sin nisch. Människorna härstammar från djuren – javisst, men girafferna härstammar också från djuren.


En ickehierarkisk, ickelinjär bild av evolutionen

Evolutionen är ingen linje, den är inte ens ett träd utan snarare en alldeles rund buske. Rund, därför att alla nu levande varelser har utvecklats lika länge och därför är lika långt från roten. Det som däremot är en linje är varje organisms egen härstamning: linjen från ett av löven längst ut på busken ända ner till roten. Om den linjen ges formen av en trädstam går det att omforma busken till ett släktträd. Men det går lika bra att sätta vilken art som helst i toppen – här är till exempel fjärilarnas utvecklingsträd, med alla ryggradsdjur på en gren långt ner. Mellan buskens alla löv däremot löper ingen linje.

Den linjära tolkningen av evolutionen finns även hos personer som borde veta bättre, i respekterade vetenskapliga kretsar. Det går att läsa mellan raderna i uttryck som “den fylogenetiska skalan” eller “lägre stående djur” liksom i uttalanden som att inte ens schimpanser klarar av någon klurig uppgift (då antas det att inga andra djur skulle klara det heller). Det finns alltså en underliggande idé om att det går att rangordna djur i en stege, där människor är bäst, däggdjur är bättre än reptiler och reptiler bättre än fiskar. Idén om en sådan stege, scala naturae, var vanlig i västvärlden och inte minst i kyrkan innan evolutionsteorin fick sitt genombrott. Då såg den ut ungefär såhär: Gud-Änglar-Män-Kvinnor-Däggdjur-Fåglar-Fiskar-Insekter-Växter. Känns det bekant? Det är för att idén aldrig riktigt dött ut. Trots att evolutionsteorin varit brett förankrad i över 150 år lever scala naturae vidare, men i en förgrenad och “evolutioniserad” form. Och den får horribla konsekvenser än idag, inte minst för de vi utsett till “lägre stående”. Det är knappast någon slump att förmågan att känna smärta har ansetts behöva bevisas hos fiskar men inte hos andra ryggradsdjur. Den förmågan kanske inte hade hunnit utvecklas på fiskarnas tid?

Från A till Ö med djurindustrin

Det är inte alltid lätt att förstå vad djurindustrin menar när de pratar om djur. Låt oss därför presentera denna händiga ordlista – från A till Ö med djurindustrin!

All in, all out. = Ett produktionssystem som går ut på att alla djur i en grupp ska anlända, flyttas eller dödas samtidigt för att minimera smittspridning mellan åldrar.

Beläggningsgrad = Djurtäthet. Med andra ord: hur många djur har man klämt in på en kvadratmeter? Inom kycklingproduktionen i EU är maximalt tillåtna beläggningsgrad 42 kg kyckling (här räknar man inte i individer) per kvadratmeter. I den svenska produktionen är siffran 36 kg kyckling (för de som är anslutna till Svensk Fågels “djuromsorgsprogram”, se nedan) [1]. Det betyder att  beläggningsgraden är ungefär 25 djur per kvadratmeter [2].

Brunstpassning = Den vanligaste orsaken till “utslagning” (se förklaring nedan) av kor inom mjölkindustrin är att de inte blir dräktiga som planerat [3]. Många faktorer – både genetiska och skötselrelaterade – påverkar kornas fruktsamhet. Det gäller också att inseminera vid rätt tidpunkt och för att kunna göra det måste man hålla koll på när korna är brunstiga. Man kan bland annat använda sig av en brunstskala där man tittar på saker som förekomst av slemflytning, kons oro, om hon står kvar när någon annan ko hoppar upp på henne, att hon sniffar på annans vagina, med mera. Olika saker ger olika poäng och får en ko ett visst antal poäng under en viss tid räknas det som brunst = dags att inseminera.

Bedövning = På ett djursjukhus kan det innebära att ett djur får lokalbedövning innan man gör ett annars smärtsamt ingrepp; t.ex. tar bort en skadad klo. På slakteriet innebär det bultning, att sänkas ner i ett koldioxidbad eller att få en eltång över huvudet innan stora blodkärl skärs av.

Burhöns = En alldeles vanlig höna som klassificerats som “burhöna” eftersom det på 1940-talet visade sig ekonomiskt och effektivt att ha djuren i burar. Sen seglade ordet “frigående höna” upp som motsats till burhöna.

Djurmaterial = Djur som ska användas på något sätt. Olika ”djurmaterial” kan t.ex. ge olika foderkostnad beroende på hur mycket olika raser äter och växer.

Djuromsorgsprogram = Olika program framtagna av djurindustrin för att få göra undantag från djurskyddslagen. Genom att ha ett program får t.ex. kycklingbönderna ha nästan dubbelt så många kycklingar än vad lagen egentligen tillåter. Grisindustrin ville ha en liknande deal och tog fram ett förslag på djuromsorgsprogram som enbart innehöll försämringar för grisarna – de skulle få det trängre, suggor skulle få fixeras i större utsträckning, smågrisar skulle tas från sin mamma tidigare. Syftet? Att öka investeringsviljan i svensk grisproduktion [4]. Klart är att ordet djuromsorg inte har mycket att göra med ordet omsorg som det förstås i dagligt tal: att man är rädd om någon, visar den uppmärksamhet och omtänksamhet.

Djurförädling = Avel för att förstärka vissa egenskaper hos djur, i djurindustrins sammanhang ofta sådant som förbättrar produktionen. Det kan vara högre mjölkproduktion och bättre tillväxt (foderomvandlingsförmåga) men också mer kvalitativa egenskaper som starkare ben (för att hålla längre), fler spenar (för att kunna ge mat åt fler smågrisar), moderegenskaper (för att fler smågrisar ska klara sig), hållbarhet (för att djuren inte ska bli utslitna lika fort).

DoA = Förkortning för Dead on Arrival. Begreppet innefattar antal kycklingar som är döda vid ankomst till slakteriet. Enligt Livsmedelsverkets statistik är DoA för slaktkycklingar i Sverige ungefär 0,22%. Det innebär, lågt räknat, att runt 150 000 kycklingar årligen dör på väg till slakteriet av sjukdomar, klämskador, förfrysning, överhettning, utmattning och stress [5].

Dödlighet = Att dö i ett storskaligt system kräver sina formler. Enligt Jordbruksverket är definitionen av “daglig dödlighet (%): antalet slaktkycklingar som har dött i en stallavdelning samma dag, inklusive sådana som har avlivats på grund av sjukdom eller av andra skäl, dividerat med totala antalet slaktkycklingar i stallavdelningen den aktuella dagen, multiplicerat med 100”[6].

Embryotransfer = Om du vill ha “ännu fler kalvar efter dina bästa kor” [7] kan du använda dig av embryotransfer. Det är surrogatmödraskap där de mest värdefulla korna spolas på embryon som planteras in i någon annan, lite mindre värdefull ko som får föda kalven. Kalven i mjölkindustrin får dock inte åtnjuta någon av sina mammors omsorg.

Frigående = Frigående höns existerar som en motsats till burhöns. Det betyder oftast tusentals kycklingar eller höns inom samma fyra väggar på ett golv. I Sverige får man enligt bestämmelserna ha 7,5-9 hönor på en kvadratmeter i de frigående systemen [8].

Foderomvandlingsförmåga = Ett mått på hur mycket foder man måste investera i för att få ut ett kilo kött av ett slaktat djur.

Human slakt = Jag väntar fortfarande på att någon ska definiera det för mig.

Inkalvningsålder = Den ålder då kvigan blir ko; det vill säga hon föder sitt första barn. Ju fortare hon får en kalv, desto fortare kan hon börja producera mjölk, bli lönsam och börja ”betala tillbaka sina uppfödningskostnader”. Man har räknat ut att varje extra månad som en kviga föds upp (innan hon får en kalv) kostar runt 330 kr [9].

Kalvamma = en maskin för automatisk (ofta pulver-)mjölksutfodring till kalvar som tagits från sina mammor i mjölkindustrin. Själva växer de upp till att antingen följa sina mammors klövspår in i mjölkindustrin (om de är kvigkalvar) eller för att äta och växa och gå till slakt (om de är tjurkalvar).

Kassation = Djur vars kroppar klassas som otjänliga att äta (t.ex. på grund av sjukdom) går till kassation istället för till konsumtion.

Levandedjurbesiktning = Alla djur som slaktas ska besiktigas av en veterinär innan. Djur som är sjuka, skadade eller självdöda ska sorteras ut. Inom kycklingindustrin slaktas flera hundratusen kycklingar per dag. I praktiken går levandedjurbesiktningen till så att veterinären går längs sidorna på de lastbilar som levererar djuren. Kycklingarna sitter i lådor i flera våningar. Det är omöjligt att skilja ut en specifik individ i mitten av lådan (vad de kan göra är att anteckna och larma om hela laster med djur är ihjälfrusna t.ex.).

Lösdrift = Lösdrift är ett produktionssystem inom mjölkindustrin där korna går omkring inne en ladugård. Det betyder inte att de kan gå ut eller att de har mycket plats – det betyder bara att de inte står uppbundna med en snara runt halsen.

Modell = Djur som används i djurförsök. Möss och råttor är vanliga ”modelldjur” inom svensk forskning. Ibland kan forskare få pengar för att utveckla en djurmodell. Det handlar om att avla fram djur med specifika egenskaper som passar en viss undersökning, till exempel att de utvecklar tumörer i unga år. Metoder för att ta fram så kallade djurmodeller är t.ex. inavel och genmodifiering eller att man ger en grupp friska djur en viss sjukdom.

Maceration = Processen när daggamla tuppkycklingar (även ekologiska) mals ihjäl eftersom de inte har någon produktiv plats i äggindustrin. Idag gasas en stor del av dem i Sverige ihjäl istället för att malas. ”Enstaka okläckta eller halvkläckta fågelungar får även avlivas genom krossning på annat sätt”[10] enligt svenska föreskrifter.

Strö = Enligt djurskyddslagstiftningen ska grisar ha så mycket strö att det tillgodoser deras behov av sysselsättning och komfort. I praktiken kan gödselsystemen inte hantera så stora mängder strö och slaktsvin får oftast nöja sig med en skopa, om något alls.

Skyddsgrind = Skyddsgrindar inom grisindustrin fungerar som en bur för att stänga in suggan – något som kallas fixering om det sker utomlands. Hon kan då inte gå eller vända sig om. Motiveringen för att använda skyddsgrindar är att hon inte ska ligga ihjäl smågrisarna. Men en stor anledning till den höga smågrisdödligheten (nästan var femte smågris dör i Sverige) är att suggorna är avlade till att få för många ungar – en del föds svaga och lyckas inte dia så mycket som de behöver. De svälter och orkar inte flytta på sig när suggan ska lägga sig. Normalt sett har suggan en mycket specifik läggningsprocedur för att varna smågrisarna, men i grisindustrin försvårar trängseln och ljudnivån samspelet.

Somna in = Dödas.

Ta bort = Döda.

Tomtid = ”En sugga ska alltid antingen vara dräktig eller ge di” – ett motto som hörs ibland i griskretsar. Däremellan är hon ”tom” och kostar bara pengar i produktionen.

Utslagning = Planerat dödande. Vanligaste orsaken till utslagning av kor inom mjölkindustrin är infertilitet; d.v.s. att de inte blir dräktiga som planerat. Utan dräktighet – ingen kalv. Utan kalv – ingen mjölk. Utan mjölk – inga pengar. Samma sak gäller inom grisindustrin där en av de vanligaste orsakerna till utslagning av suggor är att inseminationen inte tar sig. Utan dräktighet – inga smågrisar. Utan smågrisar – inget kött. Utan kött – inga pengar.

Villkorad läkemedelsanvändning = En del djurbönder (som föder upp grisar, nötdjur med flera) får ha vissa antibiotikapreparat (samt andra mediciner, som smärtstillande) hemma och själva avgöra när det är dags att behandla, till skillnad från andra djurägare som behöver uppsöka en veterinär innan behandling. En veterinär kommer ut med jämna mellanrum och fyller på förråden och tittar på hälsoläget och förbrukningsmängden[11]. Officiellt sett är ett av villkoren för att grisbönderna ska få behandla själva att djurskyddslagens föreskrifter är uppfyllda. I praktiken vet alla att vissa regelbrott är norm: t.ex. att slaktsvin saknar strö i föreskriven mängd.

X-vik = könssorterad sperma avsedd för mjölkkor, som med 90 % sannolikhet ger en kvigkalv[12].

Överskottsdjur = Djur på djurparker, djurförsökslaboratorier eller djurfabriker som av någon anledning inte “behövs” och därför dödas.

1.
SJVFS 2010:15 saknr L100, 8 § (2010).
2.
Svensk Fågel (2016). Uppfödning,. Åtkomstdatum 2016. [Source]
3.
Växa Sverige (2015). Husdjursstatistik 2015,. Åtkomstdatum 2016. [Source]
4.
Jutehammar, A. och Värjö, D. (2015) Professor vill granska beslutet att tillåta fixera grisar. Sveriges Radio,. Åtkomstdatum 2016. [Source]
5.
Björkengren, J. (2014) Stress och dödlighet hos slaktkycklingar under transport och slakt Sveriges Lantbruksuniversitet.
6.
SJVFS 2014:18, saknr L100:4 (2014).
7.
Vår embryoservice ökar framstegstakten (2016). Växa Sverige,. [Source]
8.
SJVFS 2010:15, saknr L100 (2010).
9.
Hultén, C. (2014) Påverkar kvigans tillväxt och inkalvningsålder hennes framtida mjölkproduktion och produktiva livslängd? Sveriges Lantbruksuniversitet.
10.
SJVFS 2012:27, saknr L22 (2012).
11.
Statens jordbruksverk (2016). Villkorad läkemedelsanvändning,. Åtkomstdatum 2016. [Source]
12.
Viking Genetics (2016). X-Vik – könssorterad sperma,. Åtkomstdatum 2016. [Source]

Nio av tio är halta: hur kycklingbranschen ljuger med statistik

Fråga Svensk Fågel om vad som helst och du får en välfriserad lögn tillbaka. Det är det samlade intrycket från Dokument Inifråns granskning av resistenta bakterier i kyckling, Svensk Fågels djuromsorgsprogram och en närmare granskning av de siffror de presenterar vad gäller benfel hos kycklingar.

Fråga Svensk Fågel hur många procent av kycklingarna i deras stall som är halta, och de svarar, i bästa fall, 15 %. Det är en siffra som kommer från en studie som utfördes i Sverige 2007. Frågar du forskaren bakom studien kommer du få samma svar – hon jobbar nämligen på Svensk Fågel nu.

Det är inte heller omöjligt att de serverar en ännu lägre siffra, 4 % som kommer från en dansk studie från 2011. Bara fyra procent av kycklingarna är halta! Då kan vi väl glömma snacket om att kycklingarna har avlats så tunga att de har svårt att gå?

I själva verket är andelen kycklingar som haltar betydligt högre, faktiskt haltar de allra flesta. I de siffror som presenteras utåt ingår bara de kycklingar som är så illa däran att de har svårt att ta sig fram och oftast bli liggande. Räknar vi alla som är halta blir siffran i både den svenska och den danska studien istället runt 90 %. Bara 0,6 % av kycklingarna har en helt opåverkad gång.

I själva verket är andelen kycklingar som haltar betydligt högre, faktiskt haltar de allra flesta.

Kycklingarnas hälta graderas på en skala mellan 0 och 5 som kallas Gait Score eller GS. Det definieras så här av originalförfattarna (min översättning):

GS 0: Kycklingens gång är jämn, tårna böjs när foten lyfts och fågeln verkar ha bra balans.

GS 1: Kycklingens gång är ojämn. Det är svårt att avgöra vilket ben som är skadat.

GS 2: Samma som ovan men dessutom att tårna inte böjs, steglängden är kortad och fågeln har dålig balans och kan behöva använda vingarna som stöd.

GS 3: Samma som ovan men dessutom att kycklingen ligger still om hon inte blir tillputtad, mer benägen att använda vingarna för stöd och balans, kan inte stå upp mer än 15 sekunder och lägger sig oftast ner efter några steg.

GS 4: Kycklingen drar sig för att gå (mer än 5 sekunder från putt till att hon står på båda fötterna) och använder vingarna som kryckor. Fågeln kan bara ta ett par steg innan hon lägger sig igen.

GS 5: Kycklingen kan inte ta ett enda steg utan flaxar bara med vingarna om hon blir puttad.

Så här såg det ut i den svenska studien från 2007*:

Hybrid GS 0-1 GS 2 GS 3 GS 4 GS 5
Ross 308 15 % 73 % 12 % 0,2 % 0 %
Cobb 500 6 % 71 % 22 % 1,1 % 0 %

 

Eftersom det är 70 % Ross och 30 % Cobb i svensk uppfödning blir den totala andelen med GS 2 eller högre 85×0,7 + 94×0,3 = 87,7 %. GS 1, som innebär en viss grad av hälta, är inte ens redovisat i denna studie. Om bara de kycklingar som har riktigt svårt att gå (GS 3-5) räknas blir det 15,5 %.

Så här blev resultatet i den danska studien**:

År GS 0 GS 1 GS 2 GS 3 GS 4 GS 5
1998-99 25,0 % 20,6 % 24,3 % 24,3 % 5,5 % 0,3 %
2004-05 19,5 % 33,2 % 34,1 % 12,6 % 0,5 % 0,0 %
2011 0,59 % 12,2 % 83,3 % 3,70 % 0,17 % 0,03 %

 

Studien visar alltså att de allra flesta kycklingar i Danmark (99,4 % år 2011) har någon påverkan (GS 1-5), även om det är få som är så dåliga att de inte kan resa sig eller bara kan gå några få steg. Det kan till stor del förklaras med att de allra sämsta kycklingarna blivit avlivade. Motsvarande siffra som i den svenska studien är 87,2 % (GS 2-5). Riktigt svårt att gå (GS 3-5) har 3,86 % av kycklingarna, och det är den siffran som Svensk Fågel helst kommunicerar.

 

* Lotta Waldenstedt. En kartläggning av rörelsestörningar och benhälsostatus hos svenska kycklingar. Slutrapport Jordbruksverket, 2007.

** Screening af slagtekyllingers gangegenskaber anno 2011. Rapport från Videncentret for landbruk, Danmark, 2012.

Fem falska påståenden i LRF:s kampanj Hjärta Mjölk

I början av sommaren 2016 lanserade LRF Mjölk sin nya kampanj Hjärta Mjölk som under tre år framöver ska belysa den svenska mjölkens förträfflighet. Den något röriga kampanjsidan blandar högt och lågt, fabler och vetenskap, sant och falskt. Här är fem minst sagt tveksamma påståenden från kampanjen.

1. “Svensk mjölk kan rädda liv”

Om konsumenterna bara köpte mer svensk mjölk så skulle svenska bönder rädda livet på tusentals undernärda barn. För det är livsmedelsbrist i världen, och mjölk är ett livsmedel, och om det finns mer mjölk så är det mindre brist, så då blir barnen mätta. Ungefär så går LRF:s haltande resonemang. Vi frågar oss: om nu efterfrågan på svensk mjölk är så stor i världen, varför måste mjölken stödköpas i Sverige? Om bönderna står redo att producera mer än de kan sälja för att skänka överskottet till svältande barn, vad håller dem tillbaka?

2. “Välj mjölk från svenska kor om du vill motverka utvecklingen av antibiotikaresistens”

Mjölkkonsumtion kan aldrig vara ett sätt att motverka antibiotikaresistens, eftersom risk för resistens uppkommer genom all djurproduktion. Även svensk, även ekologisk. Djur blir sjuka och får antibiotika och ju mer antibiotika som används desto större risk för resistens. En mycket stor del av den antibiotika som ges till djur ges till just mjölkkor, framför allt mot juverinflammationer. Det finns gott om helt antibiotikafri mat – den djurfria maten. Men inte ens den maten motverkar antibiotikaresistens, utan bidrar bara inte till den. Här är artikeln på Hjärta Mjölk.

3. “Är inte mjölk bara för kalvar?”

Inte alls, enligt LRF Mjölk. Kornas mjölk är även till för ”oss svenskar”, det vill säga de som har en genetisk mutation som gör att de kan bryta ner laktos som vuxna. 75 % av världens befolkning saknar denna mutation, men tydligen har ”vi svenskar” den. Det är många svenskar som inte får vara med i LRF:s ”vi”. Att något är möjligt betyder inte att det tvunget måste vara så.

4. “Mjölk är 8 gånger bättre för klimatet än havredryck”

Här trampar LRF Mjölk ordentligt i klaveret. De hävdar att eftersom mjölk är mer näringstätt än havre- eller sojamjölk är klimatutsläppet mindre per näringsinnehåll. Det räcker med att fundera på vad korna matas med – bland annat havre och soja – för att misstänka att något inte står rätt till i beräkningarna. Korna skapar ju inte näring av ingenting utan av det de äter.

Hjärta Mjölk hänvisar till en studie som jämfört olika dryckers klimatpåverkan utifrån näringsinnehåll, “NDCI-index”. Det kanske låter som ett etablerat sätt att räkna men NDCI är något författarna själva har hittat på. Studien är finansierad av Svensk Mjölk och tre av de fyra personerna bakom har starka kopplingar till den svenska mjölkindustrin.

Beräkningarna har justerats för att få mjölken att hamna i topp

Andra forskare har ifrågasatt studiens resultat, framför allt NDCI-indexet och beräkningarna bakom. De har nämligen justerats för att få mjölken att hamna i topp. En nyckelsiffra är hur många näringsämnen som finns i större mängd än 5 % av det rekommenderade dagliga intaget. Det här är en helt godtycklig beräkningsgrund och det finns ingen förklaring till varför det är ett relevant mått eller varför det ska vara just 5 %. Om siffran ändras till 1 % blir istället sojamjölken klimatsmartast per näringsinnehåll, ändras den till 20 % vinner apelsinjuicen. Om siffran helt tas bort hamnar sojamjölken i topp och havremjölken kommer tvåa (se denna tabell, sammanställd av två kritiska forskare). Siffran 5 % har uppenbarligen valts just för att den gör att komjölken kommer i bäst dager. Resultatet hade också blivit något helt annat om vi istället för att jämföra berikad komjölk med oberikad växtmjölk, som forskarna gör, skulle jämföra oberikad komjölk med berikad växtmjölk.

5. “På sommaren går alla mjölkkor i Sverige ute på bete”

Mjölkbranschens bästa slogan och värsta stötesten. Samtidigt som sommarbetet, som utgör mindre än en tiondel av kornas totala livstid, ständigt används i reklamen arbetar lantbrukarna hårt för att slippa släppa ut korna. Läs mer om det här.

LRF – de nya aktivisterna

“Är det någon som minns vad som hände när Moderaterna blev de ‘nya’? Man kan väl sammanfatta det som att de snodde tolkningsföreträdet i traditionella arbetarklassfrågor mitt framför näsan på motståndarsidan. Det är det jag tänker att vi ska göra”. Orden är Helena Jonssons, ordförande i Lantbrukarnas Riksförbund, och de yttrades på förbundets stämma i maj 2016. Det som ska snos framför näsan på motståndarsidan är tolkningsföreträdet som miljöaktivister. LRF ska bli den nya miljörörelsen.

Det finns en oro i lantbrukskretsar över att miljö- och djurrättsfrågor vinner mark och hotar vinsten i deras verksamhet. Annika Bergman, styrelseledamot i LRF, beklagar sig över samhällets strävan mot jämlikhet och skriver sedan: “Djurrättsaktivismen kommer ända in i skolsalen som en oberoende auktoritet både i undervisningen och läromedlen. Okunskap och åsikter blir normbildande, vilket är helt oacceptabelt.”

Oacceptabelt, utom när åsikten är ens egen förstås. LRF:s åsikter att världen vore “rätt trist” utan mjölk och att de “vill att fler ska dricka mjölk med gott samvete” ligger bakom kampanjen Hjärta mjölk. Här framställer sig LRF som just en oberoende auktoritet; i god tradition sedan 1923 då mejeriernas lobbyorganisation Mjölkpropagandan, som idag är LRF Mjölk, bildades.

Att vända sig till LRF Mjölk för att få oberoende fakta om mjölk och mjölkproduktion är som att vända sig till Sony för att få information om mobiltelefoners miljöpåverkan.

På kampanjsidan presenteras “fakta” om mjölk och mjölkproduktion med en väldigt tydlig agenda och en rejäl vridning av verkligheten. Att vända sig till LRF Mjölk för att få oberoende fakta om mjölk och mjölkproduktion är som att vända sig till Sony för att få information om mobiltelefoners miljöpåverkan. Vill du veta mer om det, kolla med Greenpeace. Och vill du veta hur det ser ut med slavarbetet på kakaoplantagerna ska du naturligtvis inte fråga Fazer utan Swedwatch. Det är en avgörande skillnad på att drivas av vinstintresse eller av rättvisepatos – det är inte åsikt som åsikt, LRF.

Beteskravet är inte längre ett krav

Mjölkbranschens bästa tid är nu. Förra året deltog 165 000 personer i kosläppen – en enligt mejeriföretaget Arla “folkkär tillställning där du ges möjlighet att umgås i idyllisk lantmiljö, se kornas glädjeskutt ut i hagarna och provsmaka goda produkter från Arla”. Svenska folkets vilja att se kor i gröngräset har aldrig varit större. Men samtidigt som Jordbruksverket, Arla och LRF gör allt för att associera svensk mjölk med kor i frihet, inskränks djurens rätt till densamma steg för steg.

Men samtidigt som Jordbruksverket, Arla och LRF gör allt för att associera svensk mjölk med kor i frihet, inskränks djurens rätt till densamma steg för steg.

Krafter inom mjölkbranschen har länge drivit att beteskravet ska tas bort. Med all den kritik som riktats mot det skulle man kunna tro att bestämmelserna är stenhårda. Men vad de egentligen inneburit är att kor ska få gå ute på bete sex timmar om dygnet under två, tre eller fyra månader om året, beroende på vilken del av landet de bor i. En viss andel av denna tid (sex timmar per dag under 60 på varandra följande dygn i Stockholmområdet) ska vara sammanhängande, till exempel för att ge en chans för klövsjukdomar att läka ut. För att länsstyrelserna skulle ha möjlighet att kontrollera att korna släpptes ut skulle lantbrukaren föra anteckningar om och varför en ko eventuellt hölls inne – samt planen för när hon skulle släppas ut. Detta har nu förändrats.

Beteskravet är lagstadgat men det är Jordbrukverket som reglerar detaljerna.
Jordbruksverket är en myndighet som ansvarar för både landsbygdens ekonomiska utveckling och för djurskyddet. De arbetar för – med egna ord – “ett livskraftigt jordbruk som grunden för en levande och attraktiv landsbygd”. De “försöker utgå från kundernas behov och strävar efter att göra det krångliga enkelt”. Och här handlar det inte endast om förvaltning, utan här finns visoner. Vad kan man då förvänta sig för vision av en myndighet som är ansvarig för djurskyddet i Sverige? Svar: “Enklare tillsammans är Jordbruksverkets vision”.

Med den visionen i ryggen är det inte svårt att förstå de nya betesreglerna. Verket har enligt egen uppgift lyssnat på branschen och förstått att mjölkbönder tycker att det är krångligt att inte själva kunna välja när korna ska släppas ut eller hållas inne. Man har därför gjort reglerna mer flexibla. Nu finns inte längre krav på någon sammanhängande betesperiod. Man behöver heller inte motivera varför en ko hålls inomhus; känner man att vädret är dåligt eller att det är för långt till hagen så är det bara att stänga dörren. Man behöver heller inte dokumentera. Det blir med andra ord omöjligt att utföra en vettig djurskyddsinspektion på mjölkgårdar och kontrollera att korna verkligen får sitt sommarbete.

Argumenten för ett avskaffande av beteskravet handlar dock inte om att det är krångligt att anteckna vilken ko som är ute och vem som står inne. Framför allt handlar det om att kravet på bete hindrar strukturomvandlingen från små gårdar med färre djur, till få gårdar med många djur. För ökad lönsamhet verkar bara finnas ett recept – expansion. I mjölkgårdarnas fall innebär det att fler kor ska köpas in och mjölkningen ska automatiseras. Det är stora investeringar; en mjölkrobot kostar drygt en miljon. Men för att kunna utöka måste man också ha tillräckligt mycket närliggande mark att släppa ut djuren på – mark som ofta inte finns. Som jämförelse kan man snegla på Danmark. De har inte krav på sommarbete i lagstiftningen och där ökade gårdarna i storlek med 80 % mellan 2003 och 2009, samtidigt som andelen kor på bete minskade. 2003 kom 74 procent av de danska korna ut om sommaren, idag är det endast 25 %.

De som vill stänga in korna på heltid hävdar ofta att eftersom majoriteten av de svenska korna idag går i så kallade lösdriftsstallar (i motsats till att stå fastspända dygnet runt med en snara runt halsen) blir betet onödigt – som att en trång inomhusmiljö på betonggolv kan ersätta en gräshage. Veterinären och professorn Ingvar Ekesbos litteraturgenomgång i Veterinärtidningen motbevisar att det bara är vissa kor mår bra av att komma ut. Han räknar upp det starka vetenskapliga stöd som finns för att kornas hälsa förbättras av betet – de får mindre klövproblem, lägre andel juverinflammationer, bättre fruktsamhet och färre kor dör. De positiva effekterna av bete, både hälsomässigt och ekonomiskt, gäller oavsett inhysningsform. Lösgående kor har till och med sämre klövhälsa än uppbundna eftersom de exponeras mer för urin och avföring.

Jordbruksverket menar som vanligt att förändringarna kan göras med “bibehållen djurvälfärd”. De vet att konsumenterna gillar att se kor på grönbete. Det vet mjölkbranschen också och därför går man försiktigt fram. Men läser man Jordbruksverkets underlag framstår kursriktningen som klar – betet är på väg att bli omodernt. Man vågar bara inte riktigt säga det rakt ut än. Än så länge är det totala antalet dagar på bete detsamma, men eftersom möjligheten att kontrollera att lagen efterlevs tas bort framstår den som ett förstadium till total valfrihet – för djurhållarna.


    © 2017 Institutet Vethos — Drivs med WordPress

    Tema av Anders NorenUpp ↑