Den nya djurskyddslagen: Blir det någon skillnad i praktiken?

Den första april träder Sveriges tredje djurskyddslag i kraft. Den första kom 1944, den andra 1988 och nu 31 år senare kommer alltså en tredje version. Enligt denna nya lag ska djur respekteras, och de ska – fortfarande – ha möjlighet att bete sig naturligt. Men kommer det leda till någon skillnad i praktiken?

En av de stora nyheterna i lagen från 1988 jämfört med den från 1944 var en paragraf om att djur ska ges möjlighet att bete sig naturligt:

4 § Djur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.

I den nya lagen finns kravet kvar, men i något förändrad form:

2 kap 2 §  Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att
1.
deras välfärd främjas,
2.
de kan utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande (naturligt beteende), och
3. beteendestörningar förebyggs.

Det nya är att “hälsa” har bytts ut mot “välfärd”, att naturligt beteende har definierats och tillägget om att beteendestörningar ska förebyggas. Det är på vissa sätt en markant förbättring. Välfärd är ett bredare och mer långtgående begrepp än hälsa, som riskerar att begränsas till mätbar avsaknad av fysisk sjukdom.

Att djurhållare ska förebygga beteendestörningar är att flytta upp ribban en bra bit från hur det ser ut idag. För beteendestörningar förebyggs just genom möjlighet till naturligt beteende. Om rovdjur får jaga, migrerande djur vandra, flockdjur ha ett socialt liv, gräsätare beta och så vidare är sannolikheten att de utvecklar beteendestörningar mycket små. Att förebygga beteendestörningar är alltså att ge djur ett rikt och fritt liv i enlighet med sina artspecifika förutsättningar.

Att djurhållare ska förebygga beteendestörningar är att flytta upp ribban en bra bit från hur det ser ut idag.

Därmed inte sagt att djur alltid utvecklar beteendestörningar när deras naturliga beteende begränsas, så är det inte. Andra djur kan precis som du och jag må väldigt dåligt utan att visa några yttre tecken alls. Hur ångest, stress och frustration tar sig uttryck varierar mycket mellan individer.

Om lagen hade varit skriven för att följas hade vi alltså kunnat hoppas på en avsevärd förändring av djurhållningen i Sverige med den nya lagen. Men i själva verket kommer nästan ingenting ändras. Grisar kommer inte att få böka, kalvar kommer inte att få dia, minkar kommer leva hela sina liv i burar även efter första april 2019 – med beteendestörningar som följd. Det mest konkreta lagen för med sig är att det blir förbjudet att ha elefanter och säldjur på cirkusar, en förändring som berör en handfull individer och knappast har några ekonomiska konsekvenser.

En annan av det fåtal förändringar som kommer med den nya lagen är ordet “respekt”. Lagens första paragraf slår fast att ett av lagens syften är att främja respekt för djur. Vad innebär det i ett samhälle där djur tillåts födas upp, stängas in och dödas på löpande band?

Den nya lagen är liksom den förra inkompatibel med hur djurhållningen i Sverige ser ut. Paragraferna är inte heller tänkta att följas så som de är skrivna – föreskrifterna som reglerar den praktiska verkligheten är milslångt från lagens formuleringar. Det är inte möjligt att straffas för brott mot många av paragraferna i lagen, bland annat den om naturligt beteende och den om respekt.

Den nya lagen är liksom den förra inkompatibel med hur djurhållningen i Sverige ser ut.

Djurskyddslagen har dragits i långbänk i åratal och slutresultatet är sannerligen magert. Den nya lagen är i stort sett identisk med den förra, den största förändringen ligger i kapitelindelningen. Trots det kommer den bidra till att skapa ett falskt konsensus om att “i Sverige respekterar vi djur” och att putta upp Sverige i den internationella ligan “världens bästa djurskyddslag”. Det är långt från att göra vad lagen säger att den ska göra och väldigt, väldigt nära det som kallas “tomma ord”.

Tre ovetenskapliga slutsatser i Vetenskapliga rådets rapport om minkar

Nyligen presenterade Jordbruksverket sin rapport “Utvärdering av välfärden hos mink inom pälsproduktionen”,1 ett uppdrag de fått av regeringen under den förra mandatperioden. Deras slutsats är framför allt att det krävs mer forskning för att bedöma vilken effekt dagens föreskrifter har på djurvälfärden.

Jordbruksverkets utvärdering lutar sig mot en tidigare rapport2 från det vetenskapliga rådet för djurskydd på Sveriges Lantbruksuniversitet; en grupp forskare som på uppdrag av regeringen “ska utgöra en riskvärderande instans vad gäller djurskydd och identifiera, sammanställa och utvärdera vetenskaplig forskning om djurskydd och därtill angränsande frågor, som produktionsekonomi och arbetsmiljö”.3 Rapporten är påfallande tydligt vinklad för att främja näringen och slutsatserna är dåligt förankrade i den forskning som finns om djurens naturliga beteende. Här tar vi upp och bemöter tre ovetenskapliga och ideologiskt färgade slutsatser från rapporten.

1. Avlivning med koldioxid är inte plågsamt för minkar

I Vetenskapliga rådets rapport kan man läsa följande om avlivning med koldioxid: “Minken placeras i ett rör eller i en liten låda som fylls med gas. Den rekommenderade CO2-koncentrationen i gastuben är 80 % enligt EUs regler. Denna koncentration har visats vara effektiv för avlivning av mink (Korhonen et al., 2013). Minkarna visar inga tecken på panik, rädsla eller excitation under den tid det tar att dö. Detta är dock inte i överensstämmelse med forskning kring CO2-bedövning/avlivning av andra typer av däggdjur (Llonch et al., 2012), varför frågan måste utredas ytterligare.” 4

Rådet låter en enda undersökning stå som grund för slutsatsen att minkarna inte visar tecken på “panik, rädsla eller excitation under den tid det tar att dö”. Det här är, som de skriver, i rak motsats mot tidigare forskning på koldioxid. Vad står det då i den undersökning de citerar, Korhonen et al., 20135? Bland annat att minkar som utsattes för en koldioxidhalt på 80 % eller högre hyperventilerade i 1-2 minuter medan de gasades. I omkring en minut var de rastlösa, rörde sig vingligt och svajade. Några av dem skrek. Efter fem minuter var alla döda. Trots detta drar forskarna slutsatsen att djuren inte upplever gasningen som det minsta obehaglig: “During the dying process mink appeared surprisingly calm and did not show any actual signs of panic, fear or excitation.” och “Hence, they do not experience the killing situation as stressful or otherwise as a cause of agitation or distress.” En lämplig slutsats att dra för en forskargrupp finansierad av pälsindustrin.6

Forskarnas bedömningar baseras helt på visuell inspektion och subjektiva bedömningar. Inga objektiva mätmetoder, som EEG av hjärnaktivitet, används. Det gjordes däremot i en annan studie av samma forskargrupp,7 som visade att hjärnaktiviteten hos minkar som utsattes för 80 % koldioxid började minska först efter i genomsnitt 39 sekunder. I den här studien skriver forskarna att “observable signs of marked irritation or aversion were not found”. Det är knappast förvånande, eftersom minkarna redan var sövda när de dödades med gasen. De sövdes för att mätutrustningen, elektroder som stuckits in i huden, inte skulle falla av.

Det är anmärkningsvärt att ett vetenskapligt råd drar så långtgående slutsatser utifrån ett så vinklat urval.

I en studie med en helt annan approach8 lät en annan forskargrupp minkar välja om de ville gå in i ett utrymme med koldioxid eller inte. Trots att minkarna gärna gick in i utrymmet när det var fyllt med luft (eftersom det låg ett obekant föremål där) visade de tydlig motvilja när det var fyllt med 80 % koldioxid. Detta är mer i linje med den omfattande forskning som finns kring hur däggdjur reagerar på koldioxid. Men de här minkarnas tydliga språk har inte tagits med i rapporten från SLU, eller i Jordbruksverkets bedömning. Det är anmärkningsvärt att ett vetenskapligt råd drar så långtgående slutsatser utifrån ett så vinklat urval.

2. Minkar behöver inte simma

Vad gäller minkars behov av att simma skriver Vetenskapliga rådet bland annat: “Farmad mink är förmodligen inte en naturlig simmare enligt Dunstone (1993): ‘Minkar behövde få erfarenhet av vatten vid en tidig ålder annars blev de aldrig skickliga simmare som vuxna. Det var omöjligt att ta en vuxen mink från en minkfarm och förvänta sig att den skulle dyka ner i vatten för att jaga’”.9

Med samma argumentation är människor inte naturliga löpare och sångfåglar är inte naturliga sångare. Det är väldigt få beteenden som är så starkt genetiskt kodade att de inte kräver inlärning, ofta under en kritisk period. Att simning hos minkar har en inlärd komponent gör inte simningen mindre naturlig, eller buren mer bekväm. Och Dunstones svepande antagande att vuxna minkar inte kan lära sig simma stämmer inte (se till exempel den här beskrivningen av vuxna minkar som fick flytta från en dansk pälsfarm till en inhägnad med vatten, som de använde flitigt). Att Vetenskapliga rådet inkluderar ett sådant påstående och behandlar det som en sanning är även det anmärkningsvärt, och innebär ett tydligt politiskt ställningstagande.

Att simning hos minkar har en inlärd komponent gör inte simningen mindre naturlig, eller buren mer bekväm.

De studier om simning som rådet tar upp har undersökt effekter på stereotypier av att minkar får tillgång till små badbaljor, där de flesta rymmer runt 100 liter vatten (mindre än ett badkar). Den största baljan är på 400 liter och den minsta på 20. Det är en klen imitation av de vattendrag minkar naturligt rör sig i. Rådet nämner dock en studie som visar att minkar i större inhägnader med tillgång till vattenbad inte visar några stereotypier alls. Detta har även senare oberoende studier, som inte nämns i rapporten, bekräftat.10 Men att detta skulle kunna utgöra grund för förändringar i lagstiftningen förs inte fram.

Rådet påtalar noga att minkar inte är lika väl anpassade till simning som till exempel uttrar. Men de tillstår samtidigt att minkar är semiakvatiska, vilket innebär just att de är anpassade för ett liv både på land och i vatten. En utter har utpräglade anpassningar till vatten men för sig inte alls lika bra på land som en mink. Minkens anatomi är en avvägning mellan dess varierade, flexibla och aktiva livsstil. En så tydlig indikation som någon på att en bur inte räcker till.

3. Minkar kan bete sig naturligt på farmerna

Under rubriken ”Sammanfattning av minkens naturliga beteende” använder SLU:s vetenskapliga råd ord som tagna direkt från pälsindustrins egen propaganda. Bland annat hävdar de att minkfarmerna praktiserar ”naturlig parning” och lyfter fram att avvänjningstiden på farmerna stämmer med avvänjningstiden i naturen. De skriver att: “Minken vaktar sitt revir så att inga inkräktare kommer in, men den undviker samtidigt öppna ytor där den kan bli tagen av större rovdjur”, vilket i sammanhanget kan få läsaren att tänka att en bur är en ganska lämplig boplats för en mink. De får det att låta som att en mink är nöjd bara hon har en bohåla och halm att bädda den med.

De får det att låta som att en mink är nöjd bara hon har en bohåla och halm att bädda den med.

Det kan även ifrågasättas hur naturlig parningen som sker på farmerna är. Medan en minkhona i naturen parar sig med den eller de hanar hon väljer ut i sitt eget revir, blir hon på farmen inslängd i en främmande hanes bur och är helt utlämnad till den betydligt större hanen. Vi ska också komma ihåg att det eventuellt “naturliga” i detta beror på ekonomi. Minkar har vad som kallas inducerad ovulation, vilket innebär att ägglossningen kommer igång först efter parning och kraftigt försvårar insemination. Hade det varit lönsamt att inseminera minkar hade minkfarmarna förmodligen gjort det; det är minkarnas biologi som sätter emot.

Samtidigt som det vetenskapliga rådet lyfter upp den naturliga parningen i sina slutsatser, förbiser de aspekter som rör minkars naturliga revirstorlek, revirens läge (alltid vid vatten), hur mycket minkar normalt rör sig under en dag eller hur mycket tid de ägnar åt jakt. Detta är högst relevanta delar av minkars naturliga beteende, vilket nämns på andra platser i rapporten, men som stämmer ytterst dåligt med minkarnas liv på farmerna. Ett fokus på de här beteendena hade gett sammanfattningen och slutsatserna ett helt annat tonläge.

Vad är då rådets rekommendationer vad gäller naturligt beteende? Jo, att det behöver undersökas vilken halmsort minkar föredrar. Samt hur ofta man bör byta ut berikningsföremålen i burarna (t.ex. ett rep eller en cylinder). De efterfrågar också en utvärdering av om minkarnas motivation att utföra naturliga beteenden har ökat tack vare de nya föreskrifterna – ett etologiskt helt obegripligt påstående. Det viktiga är inte nivån på motivationen utan om minkarna har möjlighet att utföra beteenden de är motiverade för. Slutligen verkar rådet tycka att det är avgörande för minkars välfärd att det finns minkar i andra länder som har det sämre. Det är svårt att tro att minkarna håller med.

Källor

1.
Åhl, K. & Elofsson, H. (2019). Utvärdering av välfärden hos mink inom pälsproduktionen. Statens jordbruksverk.
2.
Yttrande från SLUs vetenskapliga råd för djurskydd angående uppdrag dnr: 5.2.17-03728/2018, Utvärdering av minkhållningen i Sverige. Sveriges lantbruksuniversitet. https://www.slu.se/globalassets/ew/org/centrb/scaw/vetenskapliga-radet/yttrande-mink-fran-vetenskapligaradet-2018-10-10.pdf. Published October 10, 2018.
3.
4.
Yttrande från SLUs vetenskapliga råd för djurskydd angående uppdrag dnr: 5.2.17-03728/2018, Utvärdering av minkhållningen i Sverige (2018) sid. 31. .
5.
Korhonen HT, Eskeli P, Sepponen J, Toikkanen P. Individual and group euthanasia in farmed mink / Indywidualne i grupowe uśmiercanie norek z chowu fermowego. Annals of Animal Science. 2013;13(3):623-632. doi:10.2478/aoas-2013-0041 [Source]
6.
I tidskriften som artikeln är publicerad i, polska Annals of animal science, anges inte vem som finansierat studien – något som i sig är anmärkningsvärt. Vethos ringde huvudförfattaren Hannu Korhonen och frågade. Han sa att han inte mindes – men att han trodde det var branschorganisationen Fur Europe. Han rekommenderade att se om det stod något i hans övriga studier på temat avlivning av minkar, eftersom det var samma finansiär. Utifrån det drar vi slutsatsen att studien som Vetenskapliga rådet baserar sina slutsatser på finansierats av European Fur Breeders Association, en organisation för pälsuppfödare som på senare år blivit en del av Fur Europe.
7.
Korhonen HT, Cizinauskas S, Jesernics J. Electrophysiological study on CO and CO2 euthanasia in mink (Mustela vison). Annals of Animal Science. 2012;12(4):597-608. doi:10.2478/v10220-012-0050-2 [Source]
8.
Cooper J, Mason G, Raj M. Determination of the aversion of farmed mink (Mustela vison) to carbon dioxide. Veterinary Record. 1998;143(13):359-361. doi:10.1136/vr.143.13.359 [Source]
9.
Yttrande från SLUs vetenskapliga råd för djurskydd angående uppdrag dnr: 5.2.17-03728/2018, Utvärdering av minkhållningen i Sverige (2018) sid. 42.
10.
Schwarzer A, Bergmann S, Manitz J, Küchenhoff H, Erhard M, Rauch E. Behavioral studies on the use of open water basins by American mink (Neovison vison). Journal of Veterinary Behavior. 2016;13:19-26. doi:10.1016/j.jveb.2016.02.007 [Source]

Att utbilda sig till veterinär eller etolog

Den här texten är skriven i samarbete med Kerstin Malm, doktor i etologi och tidigare lärare på Etologi- och djurskyddsprogrammet på SLU.

Många människor söker sig till yrken där de får arbeta med djur för att de bryr sig om djur och vill göra livet bättre för dem. Men hur går det i ett samhälle som betraktar djur som objekt som framför allt finns till för människans skull, och där djurskydd ofta används som en fin kuliss för att dölja den krassa verkligheten?

För många som utbildar sig inom veterinärmedicin eller etologi blir utbildningen lite av en chock. SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet), det lärosäte som håller i veterinärprogrammet, djursjukskötarprogrammet samt etologi- och djurskyddsprogrammet skiljer sig från andra universitet. Det lyder nämligen under näringsdepartementet istället för utbildningsdepartementet, vilket inte bara en formalitet: utbildningarna genomsyras i allra högsta grad av ett näringsperspektiv.

Eftersom de utexaminerade studenterna är tänkta att kunna arbeta i djurindustrin kretsar en stor del av studierna kring dess uppbyggnad och förutsättningar i form av lagstiftning och ekonomi. Många blir för första gången varse vidden av djurförtrycket när de träder in i dessa utbildningar. Samtidigt lär sig studenterna om djurens psykiska och fysiska behov och förmågor. Det leder till en brutal krock: i och med utbildningen blir det än mer uppenbart för studenterna både hur det ser ut i industrin och exakt vad det innebär för djuren.

I och med utbildningen blir det än mer uppenbart för studenterna både hur det ser ut i industrin och exakt vad det innebär för djuren.

Det är en hårdragen variant av den dubbelhet inför djur som finns i samhället i stort: beundra och förslava, vårda och döda, älska och äga. På SLU exponeras denna motsättning i blixtbelysning. Samtidigt normaliseras förtrycket fullständigt. Det blir en slags “Kejsarens nya kläder”: om alla de här professorerna i djurskydd anser att det är okej att vi utnyttjar djur, om alla de här veterinärerna går med på att behandla symptomen istället för grundproblemet, då måste det väl vara mig det är fel på? Eller kan det vara så att kejsaren är naken?

För vissa leder utbildningen till en radikalisering: den omsorg och empati som förde studenten till programmet vässas till ett grundläggande ifrågasättande av djurutnyttjande. En del lämnar i besvikelse, andra härdar ut. Men för många sker istället en avtrubbning, där dissonansen hanteras genom att man gradvis anpassar sig själv och sina mål. Utbildningen är full av ”sanningar” som legitimerar behandlingen av djuren och de är svåra att stå emot. På ett plan handlar det om en så vedertagen ideologi att den knappt syns: människor har rätt att använda andra djur för sina egna syften, punkt. På ett annat plan handlar det om mer materialistiska sanningar: djurägarna behöver oss, svenskt lantbruk behöver oss och det är vår plikt att ställa upp. Lojaliteten och i många fall beroendet gentemot djurindustrin vävs under flera års utbildning och får stora konsekvenser för förmågan att tänka och tala fritt.

Men för många sker istället en avtrubbning, där dissonansen hanteras genom att man gradvis anpassar sig själv och sina mål.

Många som stannar inom utbildningarna förenas trots allt i en förhoppning om att kunna göra skillnad, genom myndighetsutövning eller genom att hjälpa enskilda djur. Och som det ser ut idag kan djurskyddet med etologins hjälp i många fall vara en bromskloss när exploatering av djur och hänsynslöshet är som värst. Visst behöver vi i dagsläget fler djurskyddsinspektörer, inte färre. Men det är viktigt att lyfta blicken och se att på en annan nivå är den här grundläggande anpassningen problematisk. Även om man är en extra hård djurskyddskontrollant eller en veterinär som t ex inte avlivar friska djur, bidrar man till det rådande systemet.

Etologin, som många ser som “kunskapen som vet vad djuren behöver”, har oftast en mycket marginell påverkan. Medan vi som djurskyddsinspektörer kanske kan anmärka på en djurhållning där varje hundrakilosgris har 0,87 kvadratmeter var att röra sig på, behöver vi samtidigt godkänna den där den har 0,97 kvadratmeter. Vare sig vi vill göra det, eller tror att vi gör det, kommer vi som veterinärer och etologer i många fall att bekräfta djurens status som objekt istället för subjekt.

Därför behöver vi hela tiden påminna oss själva och varandra: det här systemet är ingenting som är givet. Vi har tagit oss rätten att utöva ett systematiskt förtryck av alla som inte tillhör vår art i ett maktutövande som har många likheter med andra förtryck, som rasism och sexism. Men det är ingen naturlag att vi har en djurindustri eller att vi ser djuren som våra resurser att använda som vi vill. Tvärtom är det något som både kan ifrågasättas och förändras.

Den som trots allt lyckas ta sig igenom en utbildning om djur och kan skala av det ekonomiska perspektivet lämnas med en kunskap som kan utgöra grunden för denna förändring: kunskapen om de andra arternas biologi och beteende. Det är att glänta på dörren till en oändlig mångfald och komplexitet. Och för den som är redo att se det – insikten om människans likhet med de andra djuren, att vi delar så många grundläggande känslor och behov. Det är ett faktum med revolutionär sprängkraft.

minadamerochherrar_screen

Bild: vegandesign.se

 

Våra oönskade grannar i städerna

Säg “vilda djur” och de flesta associerar till Afrikas savanner, Sydamerikas djungler eller Norrlands skogar. Älgar, tigrar, papegojor. Exotiska varelser med en värdighet som de domesticerade djuren sällan tillerkänns. Men en stor och ständigt växande andel av alla vilda djur lever i städerna. De flesta stadsbor i Sverige har duvor, kajor, råttor och måsar som nära grannar, många även igelkottar, ekorrar eller kaniner. I andra länder är det andra arter som utnyttjar – eller tvingas in i – den evolutionärt sett nya nisch som staden utgör: björnar, rävar, schakaler och tvättbjörnar bland andra.

Jordbruk och mänsklig bebyggelse täcker redan omkring hälften av jordens landyta och det beräknas att bara runt 10 procent är verklig vildmark. Resten av marken är i större eller mindre utsträckning koloniserad av oss. Vart ska alla de andra ta vägen? För många djur är städer mer gästvänliga än de ruiner av deras tidigare hem som åstadkommits av jord- och skogsbruk. I städer finns ett överflöd av näring, värme och skyddande strukturer. För de arter som behöver gamla träd eller varierande växtlighet är det mer lönt att leta i parken än i den brukade skogen.

Jordbruk och mänsklig bebyggelse täcker redan omkring hälften av jordens landyta. Vart ska alla de andra ta vägen?

Vissa stadslevande arter har sökt sig hit själva, andra har tagits hit av människor och förvildats. Klippduvor, den art som vanligtvis kallas stadsduvor, är exempel på det. Normalt lever de längs branta klippväggar på varmare breddgrader men hustak och balkonger fungerar fint som substitut. Men vi människor är inte särskilt pigga på att dela med oss. Många har sett de ogästvänliga “piggar” som fästs på skyltar och bjälkar där fågelbesök undanbedes. Det är dock ingenting mot de avskjutningar av fåglar som regelbundet utförs i många kommuner.

Trots det är de stadslevande fåglarna av många ett uppskattat inslag så länge de håller sig på mattan. Värre är det med smågnagarna. Många svenskar förfasas över att hundar förgiftas i länder som Ryssland och Ukraina, men hur många ser giftet som lagts ut till de egna grannarna med samma syfte? Många stadsbor har en behållare med råttgift eller en elektrisk råttfälla förklädd till parkbänk utanför dörren, ofta utan att ha en aning om det.

Många svenskar förfasas över att hundar förgiftas i andra länder, men hur många ser giftet som lagts ut till de egna grannarna?

Råttor i städer lever gärna under jorden. Men inte ens där får de vara i fred. Vid hus- och tunnelbyggen ödeläggs deras boplatser, djuren flyr och tidningarna larmar om råttinvasion. Utan att reflektera över vem det egentligen var som invaderade vem går vi vidare med att lägga ut gift. Inte vilket gift som helst – de superwarfariner som råttorna luras att äta leder till en plågsam och utdragen död. Det är själva syftet. Råttor är mycket uppmärksamma på vad de själva och andra i flocken äter. Om någon blir sjuk kan de andra lätt lista ut vad hon ätit och undvika det. Så om skadedjursbekämparna vill döda fler än bara de modigaste eller hungrigaste i varje flock måste de välja ett gift som verkar långsamt och därmed blir svårt att spåra.

Det enorma lidande som råttgift och annan ”skadedjursbekämpning” orsakar går under radarn för lagstiftningen. Kanske för att råttor har så låg status, kanske för att det anses som ett rättmätigt straff: de har ju trots allt invaderat “våra” städer.

Det här perspektivet, att jorden är vår och alla dess övriga invånare bara värderas efter vilken nytta vi kan ha av dem, är ett praktexempel på antropocentrism. Att vi fullständigt dominerar – och inte ens ser eller erkänner vår dominans – är ytterligare uttryck för hur insnöade och blinda vi är. Vi har lagt hälften av jordens landyta under oss och har mage att hävda att det är någon annan som invaderar oss. Finns det överhuvudtaget plats för några andra på den här planeten?

Jordbruksverket – djurindustrins reklambyrå

Till countrygitarrens strängar kommer ungdomarna Anna och Danni gående på en landsväg med en traktor hack i häl. De är på väg till en grisfarm i Östergötland för att Danni, som känner sig osäker på vad han kan köpa i mataffären, ska få lära sig om ”hållbar produktion och konsumtion av mat”. Inte bara Danni förresten. Filmen, ”MatRätt”, är framtagen av Jordbruksverket i samarbete med LRF och riktar sig till högstadieelever. Dessutom åtföljs den av en ambitiös lektionsplan och elevportal online.

Vad är det då vår skattefinansierade myndighet vill lära den nya generationen om grisuppfödning? Får Danni träffa slaktsvinen som trängs tio stycken i sina betongboxar på nio kvadratmeter? Får han veta något om grisars behov av att utforska och upptäcka, så att han kan jämföra det med verkligheten? Får han se hur snabbt de äter upp den lilla skopa halm de eventuellt får? Får han se när de kämpar för sina liv i koldioxidschakten på slakterierna? Finns det överhuvudtaget utrymme för några nyanser i bilden av den svenska djurindustrin?

O nej.

Han får besöka en avdelning för sinsuggor. Att göra en reklamfilm om grisindustrin är ett svårt uppdrag, men det finns två knep: lyft upp en griskulting i famnen och besök en avdelning för sinsuggor. Suggorna (som utgör mindre än en tiondel av alla grisar i industrin) hålls i större boxar och går på djupströ under sin dräktighet. Det är fortfarande en begränsad livsmiljö inomhus, men de kan åtminstone knalla omkring lite, böka och borra ner sig i halm. Strax innan förlossningen flyttas suggan till en grisningsbox och stannar där i fyra-fem veckor tills hennes ungar plötsligt tas ifrån henne för att aldrig återses. Några dagar senare insemineras hon igen.

Föreståndaren på farmen berättar att det finns ett säkert sätt att se på grisar att de mår bra: ”En glad gris har knorren kvar”, säger hon. Det är ett uttalande lika trovärdigt som att ”en glad gris har öronen kvar”. Att svensk grisindustris främsta kvalitetsmärke är att de låter bli att amputera en kroppsdel på ett friskt djur, säger något om var de lagt ribban.

Att svensk grisindustris främsta kvalitetsmärke är att de låter bli att amputera en kroppsdel på ett friskt djur, säger något om var de lagt ribban.

När Anna och Danni går därifrån använder de alla sina skådespelartalanger för att försöka få följande konversation att låta naturlig:

”Det var verkligen fint där inne hos grisarna”, säger Anna, som gått naturbruksgymnasium och fungerat som Dannis guide.
”Ja, verkligen”, säger Danni. ”Och det måste väl finnas sådana här krav för de andra djuren också?” fortsätter han hoppfullt.
”Ja men det finns det. Det finns ju regler för hur många dagar kor ska vara ute och beta, och likadant med får. Och det finns regleringar för hur mycket plats en höna ska ha, och sånt”, svarar Anna.
”Det känns ju verkligen bra”, säger Danni.
”Ja, det känns jättebra”, avslutar Anna.

Men känns det verkligen jättebra? Känns det inte snarare rätt skumt att Jordbruksverket lägger resurser på att sprida uppenbart falsk marknadsföring för grisbranschen? Att den myndighet som är huvudansvarig för djurskyddet i Sverige skönmålar den verksamhet de ska kontrollera?

Det ingår visserligen i Jordbruksverkets uppdrag att stärka “de gröna näringarna”. Men ingår det verkligen att ljuga för barn?

”Gulliga” djurbilder: kärlek eller bristande respekt?

Det är inget fel med att vara gullig. De flesta av oss är gulliga då och då. Men om allt du gör betraktas som gulligt blir det lätt både förminskande och förnedrande. Tänk dig att inte kunna äta, tvätta dig, gäspa eller bli arg utan att någon säger “aww!!”. Att du även i desperata situationer, när du skadar dig eller kämpar för att bli fri, blir skrattad åt för att någon tycker det ser tokigt ut.

Internet är fullt av videor och bilder på djur som blir virala för att de anses gulliga. Ofta tolkas det som ett uttryck för människors kärlek och omsorg för andra arter. Men är det verkligen så? Kan det inte slå över i det rakt motsatta, ett uttryck för bristande respekt?

Tänk dig att inte kunna äta, tvätta dig, gäspa eller bli arg utan att någon säger “aww!!”

Fullvuxna djur är just vuxna: kompetenta, autonoma individer. Att ständigt betrakta dem genom en gullighetslins är att se dem som små barn som saknar dessa förmågor. Som sagt, det är inget fel i att vara gullig – eller för den delen i att vara barn, inkompetent eller beroende. Men att förvägra någon status som vuxen och att inte erkänna allvaret i någons känslor bara för att hon har päls eller uppnäsa blir förtryckande.

I grunden handlar det om objektifiering. Individer, med hela sina personligheter och livshistorier, reduceras till sitt utseende och till representanter för sin art. En panda är en levande nalle, mer ett något än en någon. Och det är inte bara ideologiskt problematiskt: gullighetshypen leder till högst kännbara konsekvenser för levande djur. Mest påtagligt är det i sällskapsdjursvärlden, där avel för “gulliga” fenotyper i vissa fall leder till svåra handikapp och sjukdomar. Ett välkänt exempel är kortnosiga hundar som lider av andnöd, vilket vi skrivit om här.

Det finns många exempel på konkret djurutnyttjande bakom själva de virala bilderna: från “lolcatsens skapare” Harry Whittier Frees till dagens photoshoppande “naturfotografer”. Både “gulliga” djur som sengångare och “karismatiska” djur som delfiner och tigrar utnyttjas för att posera med människor. Det sistnämnda är ett exempel på att utseendemässig objektifiering inte behöver handla om enbart gullighet: att djur objektifieras som “vackra” och “ståtliga” är ett av motiven bakom bland annat djurparker och troféjakt. Problemet är detsamma: djur ses som estetiskt tilltalande föremål att samla och äga, stoppa upp och hänga på väggen, visa upp i koppel eller på en selfie.

Djur ses som estetiskt tilltalande föremål att samla och äga, stoppa upp och hänga på väggen, visa upp i koppel eller på en selfie.

Idag använder sig många djurrättsorganisationer av “aww”-effekten för att locka följare och få in pengar. Det anses strategiskt smart, ett sätt att få alla de som “älskar djur” att ta ett steg närmare djurrättstanken. Men frågan är om det inte motverkar sitt syfte. Dels finns en stor risk att de oavsiktligt gör reklam för inköp av sällskapsdjur. Dels kan fokus på djurs gullighet få det att verka som att utseende har relevans för rättigheter – som att medkänslan är villkorad, begränsad till de gulliga, keliga djuren. Hur blir det med de som är fula eller som säger ifrån? Gullighet må vara lättsålt, men det är knappast djurrättsligt.

Det är en utmaning att som människa försöka förstå djur av andra arter, mycket för att vi inte fått lära oss att relatera till dem som jämlikar. Visst, vi talar inte alltid samma språk och vi fungerar inte likadant. Men detta utgör inga oöverstigliga hinder. Med lite övning och ett öppet sinne är det relativt lätt för många av oss att förstå varandra. Det kräver dock att vi tycker att de andra djuren är värda att ta på allvar: för att förstå vad de vill måste vi inse att de har något att säga. Förgulligande och annan objektifiering utgör ett hinder mot detta.

Varför följs inte djurskyddslagen i praktiken?

Den svenska djurskyddslagen är full av vackra ord. Både i den gamla lagen från 1988 och den nya som regeringen föreslagit står det att djur ska behandlas väl, skyddas mot onödigt lidande och ges möjlighet att bete sig naturligt. Djur ska hållas i en god djurmiljö, deras rörelsefrihet får inte inskränkas, de ska få nödvändig vård om de blir sjuka och avel som kan medföra lidande är förbjuden.

Men så ser det inte ut i praktiken. Såväl inom livsmedelsindustrin som i sällskapsdjursbranschen är avel som orsakar lidande, begränsad rörelsefrihet, utebliven vård eller dålig miljö vardag för de allra flesta djur.

Orsaken är inte att djurhållningen inte kontrolleras. Länsstyrelsernas djurskyddskontrollanter gör sitt bästa för att besöka alla verksamheter med djur. Även om det ofta går flera år mellan besöken är det inte framför allt brist på kontroll som gör att lagen inte följs. Så hur går det ihop?

En första förklaring finns i Jordbruksverkets föreskrifter. Jämfört med den lag som riksdag och regering beslutat om är myndigheten betydligt mer jordnära. Här omtolkas de höga ambitionerna till krass verklighet, där “naturligt beteende” medger att sociala djur föds upp föräldralösa och där det inte räknas som “otillbörligt begränsad rörelsefrihet” att djur tvingas leva hela sitt liv i små burar.

En andra förklaring är mer komplicerad. Tänk dig denna scen. En djurskyddsinspektör kliver in i ett grisstall med en penna i ena handen och Checklista gris i den andra. I denna checklista har lag och föreskrifter kokats ner till kontrollpunkter som kan besvaras med ett enkelt ja eller nej. Inspektören ska nu avgöra om det finns tillräckligt med strö i boxarna för att tillgodose grisarnas behov av komfort och sysselsättning. Från grisarnas perspektiv innebär detta en ordentlig bädd av halm att böka och rulla runt i, tillräckligt tjockt med halm för att gräva ner sig i så att bara trynet sticker upp. Det är förstås för mycket att hoppas på i djurindustrin. Men det finns noga kalkylerad forskning som visar att grisar behöver minst 387 gram halm per individ och dag för att minimera förekomsten av onormala beteenden. Det motsvarar en skottkärra halm per dag till en box med tio grisar. Betydligt fattigare, men det är en miniminivå.

Svenska grisar får i genomsnitt en tiondel av detta, enligt en undersökning från 2016. Så vad vår djurskyddsinspektör möts av är inga djupa halmbäddar utan nästintill kala betonggolv, strösslade med ett par skopor hackad halm eller kutterspån. Ett tydligt lagbrott. Det borde vara lätt att kryssa i nej-rutan i protokollet. Men det är inte vad som sker.

Om länsstyrelsens kontrollanter skulle tillämpa lagen så som den är skriven skulle det bli kaos. Varenda slaktsvinsstall bryter mot reglerna om strö. Varje bulldogkennel, varje perseruppfödning, varje kläckeri bryter mot bestämmelsen om avel. Alla djur i livsmedelsindustrin utsätts för onödigt lidande och begränsad rörelsefrihet. Den enorma mängden lagbrott gör uppgiften övermäktig. Det går inte att lagföra 30 000 företag på ett bräde. Och det går inte att lagföra ett enstaka företag när de bara gör precis som alla andra.

En stor del av förklaringen till glappet mellan lagtext och verklighet är alltså en massiv praxisförskjutning, understödd av ett samhälle där ekonomiska intressen alltid går före djurs behov. Det finns inte mycket för djurskyddsinspektören att göra. Det blir ett “ja” i protokollet till slut.

Djur som gör motstånd

Inom lantbruket vill man gärna få animalieproduktionen att framstå som en win-win situation. Djuren får mat och skydd mot dåligt väder i utbyte mot sin frihet, sina kroppsvätskor, barn och liv. Genom språket osynliggörs konflikten: vi säger att korna ”ger” mjölk, att grisar blir ”slaktmogna” och att fiskar ”odlas”.

I själva verket krävs ett raffinerat maskineri för att vinna över djuren. Hade vi sett och erkänt djurens motstånd skulle djurindustrin kanske tydligare framstå som ett ojämlikt krig, snarare än en produktionsform som på sin höjd snurrar lite för fort.

Det finns en del tydliga och kända exempel på djur som gjort uppror. Som elefanten Tyke som hölls fången på cirkus och dödade sin tränare 1994. Eller späckhuggaren Tilikum på Sea World som drog ner sin tränare i djupet av en bassäng. En lång rad liknande exempel finns samlade i historikern Jason Hribals bok Fear of the Animal Planet. Det vardagliga motståndet – djurens dagliga kamp – ges betydligt mindre uppmärksamhet. Men “förlorad kontroll över nötdjur” är den vanligaste orsaken till dödsolyckor i lantbruket, enligt Arbetsmiljöverket.

År 2015 filmade en grupp forskare från Sveriges Lantbruksuniversitet när 393 grisar gasades med koldioxid på ett svenskt slakteri. I rapporten från denna studie skriver de, som i förbifarten: “All pigs showed resistance to being pushed into the stun box”. Suggor och kor vägrar ofta att gå framåt och det är svårt att flytta på en kropp som väger flera hundra kilo mot dess vilja. Det kan vara så svårt att transportörer och slakterier enligt svensk lag i undantagsfall får använda elpåfösare för att få dem att gå mot sin död. Djuren får en elstöt och tar ett steg fram för att undkomma smärtan. På svenska grisfarmer är det tillåtet att använda ”skyddsgrind” (suggan fixeras) om det finns risk för att suggan skadar grisfarmaren, vilket kan ske om hon säger ifrån och försvarar sina ungar. Att fiskar som fångas med krok gör motstånd är del av spelet – ju mer man får dra och övermanna, desto roligare verkar aktiviteten upplevas för den som håller i spöt. Det är ett genialiskt våldsredskap i det att fisken tvingas att kämpa mot sin egen kropp. Ju mer de drar, desto djupare skär kroken in i vävnaden och desto ondare gör det.

Avel och domesticering har hjälpt människan att förslava djuren och minskat tendenserna till motstånd. Vi har avlat på lugna djur och uteslutit djur som visar aggressivitet. Vi har designat slakterier med hjälp av etologer så att det går smidigare att få djuren dit vi vill. Vi använder kunskapen om djurens beteenden emot dem själva.

Kanhända beror osynliggörandet delvis på att vi inte vill erkänna att det vi gör mot djuren till vardags sker mot deras vilja. Men kanske också på att utrymmet för djuren att lyckas är så minimalt. Djuren vinner sällan några slag. Inte desto mindre försöker de.

Och ibland sker det oväntade. Som i april 2017 när sex nötdjur rymde från ett slakteri i St. Louis, USA (bilden ovan). Det tog polisen flera timmar att fånga in dem. Människor solidariserade sig med djuren och samlade in pengar för att köpa loss dem. Istället för att drivas fram till slakt fick de komma till djurhemmet Gentle Barn där de nu får leva i fred tillsammans.

Simma eller inte simma – en politisk fråga

I veckan meddelade norska regeringen att de tänker förbjuda pälsindustrin. Decennier av kamp för minkar och rävar i fångenskap har nått resultat. I Sverige har striden om minkindustrins existens länge cirkulerat kring frågan: behöver minkar tillgång till simvatten? Vi vet att vilda minkar lever större delen av året längs vattendrag och att de fångar en stor del av sin föda i och runt vattnet. De använder vatten som ett sätt att ta sig fram och har biologiska anpassningar som simhud mellan tårna. Om det bara handlade om etologi skulle det inte råda något tvivel: minkar simmar.

Om det bara handlade om etologi skulle det inte råda något tvivel: minkar simmar.

Men frågan är i allra högsta grad politisk, och då får biologin stå tillbaka. År 2005 la Socialdemokraterna ett förslag till en lag som skulle ge minkar rätt att röra sig, klättra, utöva sitt jaktbeteende och simma. Krav på simning skulle leda till slutet för svensk minkuppfödning eftersom det medför stora praktiska svårigheter och blir för dyrt. Djurskyddsmyndigheten som då hade Jordbruksverkets nuvarande roll i djurskyddsfrågor tyckte att det var ett bra förslag. Lagförslaget hann dock aldrig gå igenom innan det blev regeringsskifte och frågan försvann från dagordningen.

I samband med skandalen 2010 när Djurrättsalliansen filmat minkar med stereotypa rörelsemönster och kannibalism på svenska farmer fick Jordbruksverket i uppdrag att göra en översyn av minkindustrin. De visste att om de kom fram till att simvatten var nödvändigt så skulle det innebära pälsindustrins död. De skulle då behöva bolla tillbaka frågan till regeringen: en borgerlig regering som inte hade något intresse av att inskränka minknäringen. Tvärtom – den skulle gärna utvecklas. Det fanns alltså ett starkt önskemål från politiskt håll om vad myndigheten skulle komma fram till, och det gav resultat. Minkarna som djurart hade inte förändrats under de år som gått, men nu kom Jordbruksverket till motsatt slutsats: det fanns inte skäl att föreskriva simvatten. Den mest tongivande studien i deras översyn var en litteraturöversikt från 2008 som mynnade ut i slutsatsen att minkar var motiverade till födosök i vatten, men de kunde inte sägas ha ett medfött behov av att simma. Andra berikningar i burarna, som springhjul eller bollar, kunde ha lika bra effekt mot beteendestörningar.

De flesta av studierna i genomgången från 2008 hade undersökt minkarnas simbehov genom att placera små grunda vattenkar i burarna – en extremt dålig ersättning för ett vattendrag med fiskar och reella simmöjligheter. Litteraturgenomgången var, liksom flera av de ingående studierna, finansierad av pälsindustrin.

Litteraturgenomgången var, liksom flera av de ingående studierna, finansierad av pälsindustrin.

Flera studier som tillkommit sedan 2008 har tillfört fler belägg för att minkar i bursystem med tillgång till simvatten i mindre grad utvecklar stereotypier och att viljan att simma är medfödd. Men fortfarande är det små vattenbad i befintliga burar som används. Med ett undantag: en tysk forskningsgrupp gav istället minkarna tillgång till en stor yta mark och bassänger av olika storlek (bilden ovan är från den studien). De fann att minkarna använde vattenbaden i hög grad och att ingen av dem visade några beteendestörningar.

Är det verkligen hur exakt vi definierar minkarnas vattenbehov som ska avgöra i den här frågan? Och måste ett djur utveckla synliga psykiska störningar för att vi ska tänka tanken att de inte uppskattar att bo i en gallerbur och bli ihjälgasade? Nu vill regeringen att Jordbruksverket ska utreda minknäringen på nytt. Sannolikt är det en tandlös eftergift åt Miljöpartiet och det som avgör utredningens slutsats kommer inte vara vad forskningen faktiskt säger utan vad regeringen vill att den ska säga. Ett betydligt bättre alternativ vore att erkänna djurens rätt till liv och frihet och våga lagstifta bort verksamheten på etisk grund.

© 2019 Institutet Vethos — Drivs med WordPress

Tema av Anders NorenUpp ↑