Den här texten är skriven i samarbete med Kerstin Malm, PhD i etologi och tidigare lärare på Etologi- och djurskyddsprogrammet på SLU.

Många människor söker sig till yrken där de får arbeta med djur för att de bryr sig om djur och vill göra livet bättre för dem. Men hur går det i ett samhälle som betraktar djur som objekt som framför allt finns till för människans skull, och där djurskydd ofta används som en fin kuliss för att dölja den krassa verkligheten?

För många som utbildar sig inom veterinärmedicin eller etologi blir utbildningen lite av en chock. SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet), det lärosäte som håller i veterinärprogrammet, djursjukskötarprogrammet samt etologi- och djurskyddsprogrammet skiljer sig från andra universitet. Det lyder nämligen under Näringsdepartementet istället för Utbildningsdepartementet, vilket inte bara en formalitet: utbildningarna genomsyras i allra högsta grad av ett näringsperspektiv.

Eftersom de utexaminerade studenterna är tänkta att kunna arbeta i djurindustrin kretsar en stor del av studierna kring dess uppbyggnad och förutsättningar i form av lagstiftning och ekonomi. Många blir för första gången varse vidden av djurförtrycket när de träder in i dessa utbildningar. Samtidigt lär sig studenterna om djurens psykiska och fysiska behov och förmågor. Det leder till en brutal krock: i och med utbildningen blir det än mer uppenbart för studenterna både hur det ser ut i industrin och exakt vad det innebär för djuren.

I och med utbildningen blir det än mer uppenbart för studenterna både hur det ser ut i industrin och exakt vad det innebär för djuren.

Det är en hårdragen variant av den dubbelhet inför djur som finns i samhället i stort: beundra och förslava, vårda och döda, älska och äga. På SLU exponeras denna motsättning i blixtbelysning. Samtidigt normaliseras förtrycket fullständigt. Det blir en slags “Kejsarens nya kläder”: om alla de här professorerna i djurskydd anser att det är okej att vi utnyttjar djur, om alla de här veterinärerna går med på att behandla symptomen istället för grundproblemet, då måste det väl vara mig det är fel på? Eller kan det vara så att kejsaren är naken?

För vissa leder utbildningen till en radikalisering: den omsorg och empati som förde studenten till programmet vässas till ett grundläggande ifrågasättande av djurutnyttjande. En del lämnar i besvikelse, andra härdar ut. Men för många sker istället en avtrubbning, där dissonansen hanteras genom att man gradvis anpassar sig själv och sina mål. Utbildningen är full av ”sanningar” som legitimerar behandlingen av djuren och de är svåra att stå emot. På ett plan handlar det om en så vedertagen ideologi att den knappt syns: människor har rätt att använda andra djur för sina egna syften, punkt. På ett annat plan handlar det om mer materialistiska sanningar: djurägarna behöver oss, svenskt lantbruk behöver oss och det är vår plikt att ställa upp. Lojaliteten och i många fall beroendet gentemot djurindustrin vävs under flera års utbildning och får stora konsekvenser för förmågan att tänka och tala fritt.

Men för många sker istället en avtrubbning, där dissonansen hanteras genom att man gradvis anpassar sig själv och sina mål.

Många som stannar inom utbildningarna förenas trots allt i en förhoppning om att kunna göra skillnad, genom myndighetsutövning eller genom att hjälpa enskilda djur. Och som det ser ut idag kan djurskyddet med etologins hjälp i många fall vara en bromskloss när exploatering av djur och hänsynslöshet är som värst. Visst behöver vi i dagsläget fler djurskyddsinspektörer, inte färre. Men det är viktigt att lyfta blicken och se att på en annan nivå är den här grundläggande anpassningen problematisk. Även om man är en extra hård djurskyddskontrollant eller en veterinär som t ex inte avlivar friska djur, bidrar man till det rådande systemet.

Etologin, som många ser som “kunskapen som vet vad djuren behöver”, har oftast en mycket marginell påverkan. Medan vi som djurskyddsinspektörer kanske kan anmärka på en djurhållning där varje hundrakilosgris har 0,87 kvadratmeter var att röra sig på, behöver vi samtidigt godkänna den där den har 0,97 kvadratmeter. Vare sig vi vill göra det, eller tror att vi gör det, kommer vi som veterinärer och etologer i många fall att bekräfta djurens status som objekt istället för subjekt.

Därför behöver vi hela tiden påminna oss själva och varandra: det här systemet är ingenting som är givet. Vi har tagit oss rätten att utöva ett systematiskt förtryck av alla som inte tillhör vår art i ett maktutövande som har många likheter med andra förtryck, som rasism och sexism. Men det är ingen naturlag att vi har en djurindustri eller att vi ser djuren som våra resurser att använda som vi vill. Tvärtom är det något som både kan ifrågasättas och förändras.

Den som trots allt lyckas ta sig igenom en utbildning om djur och kan skala av det ekonomiska perspektivet lämnas med en kunskap som kan utgöra grunden för denna förändring: kunskapen om de andra arternas biologi och beteende. Det är att glänta på dörren till en oändlig mångfald och komplexitet. Och för den som är redo att se det – insikten om människans likhet med de andra djuren, att vi delar så många grundläggande känslor och behov. Det är ett faktum med revolutionär sprängkraft.

minadamerochherrar_screen

Bild: vegandesign.se