Till countrygitarrens strängar kommer ungdomarna Anna och Danni gående på en landsväg med en traktor hack i häl. De är på väg till en grisfarm i Östergötland för att Danni, som känner sig osäker på vad han kan köpa i mataffären, ska få lära sig om ”hållbar produktion och konsumtion av mat”. Inte bara Danni förresten. Filmen är framtagen av Jordbruksverket i samarbete med LRF och riktar sig till högstadieelever. Dessutom åtföljs den av en ambitiös lektionsplan och elevportal online.

Vad är det då vår skattefinansierade myndighet vill lära den nya generationen om grisuppfödning? Får Danni träffa slaktsvinen som trängs tio stycken i sina betongboxar på nio kvadratmeter? Får han veta något om grisars behov av att utforska och upptäcka, så att han kan jämföra det med verkligheten? Får han se hur snabbt de äter upp den lilla skopa halm de eventuellt får? Får han se när de kämpar för sina liv i koldioxidschakten på slakterierna? Finns det överhuvudtaget utrymme för några nyanser i bilden av den svenska djurindustrin?

O nej.

Han får besöka en avdelning för sinsuggor. Att göra en reklamfilm om grisindustrin är ett svårt uppdrag, men det finns två knep: lyft upp en griskulting i famnen och besök en avdelning för sinsuggor. Suggorna (som utgör mindre än en tiondel av alla grisar i industrin) hålls i större boxar och går på djupströ under sin dräktighet. Det är fortfarande en begränsad livsmiljö inomhus, men de kan åtminstone knalla omkring lite, böka och borra ner sig i halm. Strax innan förlossningen flyttas suggan till en grisningsbox och stannar där i fyra-fem veckor tills hennes ungar plötsligt tas ifrån henne för att aldrig återses. Några dagar senare insemineras hon igen.

Föreståndaren på farmen berättar att det finns ett säkert sätt att se på grisar att de mår bra: ”En glad gris har knorren kvar”, säger hon. Det är ett uttalande lika trovärdigt som att ”en glad gris har öronen kvar”. Att svensk grisindustris främsta kvalitetsmärke är att de låter bli att amputera en kroppsdel på ett friskt djur, säger något om var de lagt ribban.

Att svensk grisindustris främsta kvalitetsmärke är att de låter bli att amputera en kroppsdel på ett friskt djur, säger något om var de lagt ribban.

När Anna och Danni går därifrån använder de alla sina skådespelartalanger för att försöka få följande konversation att låta naturlig:

”Det var verkligen fint där inne hos grisarna”, säger Anna, som gått naturbruksgymnasium och fungerat som Dannis guide.
”Ja, verkligen”, säger Danni. ”Och det måste väl finnas sådana här krav för de andra djuren också?” fortsätter han hoppfullt.
”Ja men det finns det. Det finns ju regler för hur många dagar kor ska vara ute och beta, och likadant med får. Och det finns regleringar för hur mycket plats en höna ska ha, och sånt”, svarar Anna.
”Det känns ju verkligen bra”, säger Danni.
”Ja, det känns jättebra”, avslutar Anna.

Men känns det verkligen jättebra? Känns det inte snarare rätt skumt att Jordbruksverket lägger resurser på att sprida uppenbart falsk marknadsföring för grisbranschen? Att den myndighet som är huvudansvarig för djurskyddet i Sverige lägger resurser på att skönmåla den verksamhet de ska kontrollera?

Det ingår visserligen i Jordbruksverkets uppdrag att stärka “de gröna näringarna”. Men ingår det verkligen att ljuga för barn?