Säg “vilda djur” och de flesta associerar till Afrikas savanner, Sydamerikas djungler eller Norrlands skogar. Älgar, tigrar, papegojor. Exotiska varelser med en värdighet som de domesticerade djuren sällan tillerkänns. Men en stor och ständigt växande andel av alla vilda djur lever i städerna. De flesta stadsbor i Sverige har duvor, kajor, råttor och måsar som nära grannar, många även igelkottar, ekorrar eller kaniner. I andra länder är det andra arter som utnyttjar – eller tvingas in i – den evolutionärt sett nya nisch som staden utgör: björnar, rävar, schakaler och tvättbjörnar bland andra.

Jordbruk och mänsklig bebyggelse täcker redan omkring hälften av jordens landyta och det beräknas att bara runt 10 procent är verklig vildmark. Resten av marken är i större eller mindre utsträckning koloniserad av oss. Vart ska alla de andra ta vägen? För många djur är städer mer gästvänliga än de ruiner av deras tidigare hem som åstadkommits av jord- och skogsbruk. I städer finns ett överflöd av näring, värme och skyddande strukturer. För de arter som behöver gamla träd eller varierande växtlighet är det mer lönt att leta i parken än i den brukade skogen.

Jordbruk och mänsklig bebyggelse täcker redan omkring hälften av jordens landyta. Vart ska alla de andra ta vägen?

Vissa stadslevande arter har sökt sig hit själva, andra har tagits hit av människor och förvildats. Klippduvor, den art som vanligtvis kallas stadsduvor, är exempel på det. Normalt lever de längs branta klippväggar på varmare breddgrader men hustak och balkonger fungerar fint som substitut. Men vi människor är inte särskilt pigga på att dela med oss. Många har sett de ogästvänliga “piggar” som fästs på skyltar och bjälkar där fågelbesök undanbedes. Det är dock ingenting mot de avskjutningar av fåglar som regelbundet utförs i många kommuner.

Trots det är de stadslevande fåglarna av många ett uppskattat inslag så länge de håller sig på mattan. Värre är det med smågnagarna. Många svenskar förfasas över att hundar förgiftas i länder som Ryssland och Ukraina, men hur många ser giftet som lagts ut till de egna grannarna med samma syfte? Många stadsbor har en behållare med råttgift eller en elektrisk råttfälla förklädd till parkbänk utanför dörren, ofta utan att ha en aning om det.

Många svenskar förfasas över att hundar förgiftas i andra länder, men hur många ser giftet som lagts ut till de egna grannarna?

Råttor i städer lever gärna under jorden. Men inte ens där får de vara i fred. Vid hus- och tunnelbyggen ödeläggs deras boplatser, djuren flyr och tidningarna larmar om råttinvasion. Utan att reflektera över vem det egentligen var som invaderade vem går vi vidare med att lägga ut gift. Inte vilket gift som helst – de superwarfariner som råttorna luras att äta leder till en plågsam och utdragen död. Det är själva syftet. Råttor är mycket uppmärksamma på vad de själva och andra i flocken äter. Om någon blir sjuk kan de andra lätt lista ut vad hon ätit och undvika det. Så om skadedjursbekämparna vill döda fler än bara de modigaste eller hungrigaste i varje flock måste de välja ett gift som verkar långsamt och därmed blir svårt att spåra.

Det enorma lidande som råttgift och annan ”skadedjursbekämpning” orsakar går under radarn för lagstiftningen. Kanske för att råttor har så låg status, kanske för att det anses som ett rättmätigt straff: de har ju trots allt invaderat “våra” städer.

Det här perspektivet, att jorden är vår och alla dess övriga invånare bara värderas efter vilken nytta vi kan ha av dem, är ett praktexempel på antropocentrism. Att vi fullständigt dominerar – och inte ens ser eller erkänner vår dominans – är ytterligare uttryck för hur insnöade och blinda vi är. Vi har lagt hälften av jordens landyta under oss och har mage att hävda att det är någon annan som invaderar oss. Finns det överhuvudtaget plats för några andra på den här planeten?