Den första april träder Sveriges tredje djurskyddslag i kraft. Den första kom 1944, den andra 1988 och nu 31 år senare kommer alltså en tredje version. Enligt denna nya lag ska djur respekteras, och de ska – fortfarande – ha möjlighet att bete sig naturligt. Men kommer det leda till någon skillnad i praktiken?

En av de stora nyheterna i lagen från 1988 jämfört med den från 1944 var en paragraf om att djur ska ges möjlighet att bete sig naturligt:

4 § Djur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.

I den nya lagen finns kravet kvar, men i något förändrad form:

2 kap 2 §  Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att
1.
deras välfärd främjas,
2.
de kan utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande (naturligt beteende), och
3. beteendestörningar förebyggs.

Det nya är att “hälsa” har bytts ut mot “välfärd”, att naturligt beteende har definierats och tillägget om att beteendestörningar ska förebyggas. Det är på vissa sätt en markant förbättring. Välfärd är ett bredare och mer långtgående begrepp än hälsa, som riskerar att begränsas till mätbar avsaknad av fysisk sjukdom.

Att djurhållare ska förebygga beteendestörningar är att flytta upp ribban en bra bit från hur det ser ut idag. För beteendestörningar förebyggs just genom möjlighet till naturligt beteende. Om rovdjur får jaga, migrerande djur vandra, flockdjur ha ett socialt liv, gräsätare beta och så vidare är sannolikheten att de utvecklar beteendestörningar mycket små. Att förebygga beteendestörningar är alltså att ge djur ett rikt och fritt liv i enlighet med sina artspecifika förutsättningar.

Att djurhållare ska förebygga beteendestörningar är att flytta upp ribban en bra bit från hur det ser ut idag.

Därmed inte sagt att djur alltid utvecklar beteendestörningar när deras naturliga beteende begränsas, så är det inte. Andra djur kan precis som du och jag må väldigt dåligt utan att visa några yttre tecken alls. Hur ångest, stress och frustration tar sig uttryck varierar mycket mellan individer.

Om lagen hade varit skriven för att följas hade vi alltså kunnat hoppas på en avsevärd förändring av djurhållningen i Sverige med den nya lagen. Men i själva verket kommer nästan ingenting ändras. Grisar kommer inte att få böka, kalvar kommer inte att få dia, minkar kommer leva hela sina liv i burar även efter första april 2019 – med beteendestörningar som följd. Det mest konkreta lagen för med sig är att det blir förbjudet att ha elefanter och säldjur på cirkusar, en förändring som berör en handfull individer och knappast har några ekonomiska konsekvenser.

En annan av det fåtal förändringar som kommer med den nya lagen är ordet “respekt”. Lagens första paragraf slår fast att ett av lagens syften är att främja respekt för djur. Vad innebär det i ett samhälle där djur tillåts födas upp, stängas in och dödas på löpande band?

Den nya lagen är liksom den förra inkompatibel med hur djurhållningen i Sverige ser ut. Paragraferna är inte heller tänkta att följas så som de är skrivna – föreskrifterna som reglerar den praktiska verkligheten är milslångt från lagens formuleringar. Det är inte möjligt att straffas för brott mot många av paragraferna i lagen, bland annat den om naturligt beteende och den om respekt.

Den nya lagen är liksom den förra inkompatibel med hur djurhållningen i Sverige ser ut.

Djurskyddslagen har dragits i långbänk i åratal och slutresultatet är sannerligen magert. Den nya lagen är i stort sett identisk med den förra, den största förändringen ligger i kapitelindelningen. Trots det kommer den bidra till att skapa ett falskt konsensus om att “i Sverige respekterar vi djur” och att putta upp Sverige i den internationella ligan “världens bästa djurskyddslag”. Det är långt från att göra vad lagen säger att den ska göra och väldigt, väldigt nära det som kallas “tomma ord”.