I veckan meddelade norska regeringen att de tänker förbjuda pälsindustrin. Decennier av kamp för minkar och rävar i fångenskap har nått resultat. I Sverige har striden om minkindustrins existens länge cirkulerat kring frågan: behöver minkar tillgång till simvatten? Vi vet att vilda minkar lever större delen av året längs vattendrag och att de fångar en stor del av sin föda i och runt vattnet. De använder vatten som ett sätt att ta sig fram och har biologiska anpassningar som simhud mellan tårna. Om det bara handlade om etologi skulle det inte råda något tvivel: minkar simmar.
Om det bara handlade om etologi skulle det inte råda något tvivel: minkar simmar.
Men frågan är i allra högsta grad politisk, och då får biologin stå tillbaka. År 2005 la Socialdemokraterna ett förslag till en lag som skulle ge minkar rätt att röra sig, klättra, utöva sitt jaktbeteende och simma. Krav på simning skulle leda till slutet för svensk minkuppfödning eftersom det medför stora praktiska svårigheter och blir för dyrt. Djurskyddsmyndigheten som då hade Jordbruksverkets nuvarande roll i djurskyddsfrågor tyckte att det var ett bra förslag. Lagförslaget hann dock aldrig gå igenom innan det blev regeringsskifte och frågan försvann från dagordningen.
I samband med skandalen 2010 när Djurrättsalliansen filmat minkar med stereotypa rörelsemönster och kannibalism på svenska farmer fick Jordbruksverket i uppdrag att göra en översyn av minkindustrin. De visste att om de kom fram till att simvatten var nödvändigt så skulle det innebära pälsindustrins död. De skulle då behöva bolla tillbaka frågan till regeringen: en borgerlig regering som inte hade något intresse av att inskränka minknäringen. Tvärtom – den skulle gärna utvecklas. Det fanns alltså ett starkt önskemål från politiskt håll om vad myndigheten skulle komma fram till, och det gav resultat. Minkarna som djurart hade inte förändrats under de år som gått, men nu kom Jordbruksverket till motsatt slutsats: det fanns inte skäl att föreskriva simvatten. Den mest tongivande studien i deras översyn var en litteraturöversikt från 2008 som mynnade ut i slutsatsen att minkar var motiverade till födosök i vatten, men de kunde inte sägas ha ett medfött behov av att simma. Andra berikningar i burarna, som springhjul eller bollar, kunde ha lika bra effekt mot beteendestörningar.
De flesta av studierna i genomgången från 2008 hade undersökt minkarnas simbehov genom att placera små grunda vattenkar i burarna – en extremt dålig ersättning för ett vattendrag med fiskar och reella simmöjligheter. Litteraturgenomgången var, liksom flera av de ingående studierna, finansierad av pälsindustrin.
Litteraturgenomgången var, liksom flera av de ingående studierna, finansierad av pälsindustrin.
Flera studier som tillkommit sedan 2008 har tillfört fler belägg för att minkar i bursystem med tillgång till simvatten i mindre grad utvecklar stereotypier och att viljan att simma är medfödd. Men fortfarande är det små vattenbad i befintliga burar som används. Med ett undantag: en tysk forskningsgrupp gav istället minkarna tillgång till en stor yta mark och bassänger av olika storlek (bilden ovan är från den studien). De fann att minkarna använde vattenbaden i hög grad och att ingen av dem visade några beteendestörningar.
Är det verkligen hur exakt vi definierar minkarnas vattenbehov som ska avgöra i den här frågan? Och måste ett djur utveckla synliga psykiska störningar för att vi ska tänka tanken att de inte uppskattar att bo i en gallerbur och bli ihjälgasade? Nu vill regeringen att Jordbruksverket ska utreda minknäringen på nytt. Sannolikt är det en tandlös eftergift åt Miljöpartiet och det som avgör utredningens slutsats kommer inte vara vad forskningen faktiskt säger utan vad regeringen vill att den ska säga. Ett betydligt bättre alternativ vore att erkänna djurens rätt till liv och frihet och våga lagstifta bort verksamheten på etisk grund.