Sida 3 av 3

Beteskravet är inte längre ett krav

Mjölkbranschens bästa tid är nu. Förra året deltog 165 000 personer i kosläppen – en enligt mejeriföretaget Arla “folkkär tillställning där du ges möjlighet att umgås i idyllisk lantmiljö, se kornas glädjeskutt ut i hagarna och provsmaka goda produkter från Arla”. Svenska folkets vilja att se kor i gröngräset har aldrig varit större. Men samtidigt som Jordbruksverket, Arla och LRF gör allt för att associera svensk mjölk med kor i frihet, inskränks djurens rätt till densamma steg för steg.

Men samtidigt som Jordbruksverket, Arla och LRF gör allt för att associera svensk mjölk med kor i frihet, inskränks djurens rätt till densamma steg för steg.

Krafter inom mjölkbranschen har länge drivit att beteskravet ska tas bort. Med all den kritik som riktats mot det skulle man kunna tro att bestämmelserna är stenhårda. Men vad de egentligen inneburit är att kor ska få gå ute på bete sex timmar om dygnet under två, tre eller fyra månader om året, beroende på vilken del av landet de bor i. En viss andel av denna tid (sex timmar per dag under 60 på varandra följande dygn i Stockholmområdet) ska vara sammanhängande, till exempel för att ge en chans för klövsjukdomar att läka ut. För att länsstyrelserna skulle ha möjlighet att kontrollera att korna släpptes ut skulle lantbrukaren föra anteckningar om och varför en ko eventuellt hölls inne – samt planen för när hon skulle släppas ut. Detta har nu förändrats.

Beteskravet är lagstadgat men det är Jordbrukverket som reglerar detaljerna.
Jordbruksverket är en myndighet som ansvarar för både landsbygdens ekonomiska utveckling och för djurskyddet. De arbetar för – med egna ord – “ett livskraftigt jordbruk som grunden för en levande och attraktiv landsbygd”. De “försöker utgå från kundernas behov och strävar efter att göra det krångliga enkelt”. Och här handlar det inte endast om förvaltning, utan här finns visoner. Vad kan man då förvänta sig för vision av en myndighet som är ansvarig för djurskyddet i Sverige? Svar: “Enklare tillsammans är Jordbruksverkets vision”.

Med den visionen i ryggen är det inte svårt att förstå de nya betesreglerna. Verket har enligt egen uppgift lyssnat på branschen och förstått att mjölkbönder tycker att det är krångligt att inte själva kunna välja när korna ska släppas ut eller hållas inne. Man har därför gjort reglerna mer flexibla. Nu finns inte längre krav på någon sammanhängande betesperiod. Man behöver heller inte motivera varför en ko hålls inomhus; känner man att vädret är dåligt eller att det är för långt till hagen så är det bara att stänga dörren. Man behöver heller inte dokumentera. Det blir med andra ord omöjligt att utföra en vettig djurskyddsinspektion på mjölkgårdar och kontrollera att korna verkligen får sitt sommarbete.

Argumenten för ett avskaffande av beteskravet handlar dock inte om att det är krångligt att anteckna vilken ko som är ute och vem som står inne. Framför allt handlar det om att kravet på bete hindrar strukturomvandlingen från små gårdar med färre djur, till få gårdar med många djur. För ökad lönsamhet verkar bara finnas ett recept – expansion. I mjölkgårdarnas fall innebär det att fler kor ska köpas in och mjölkningen ska automatiseras. Det är stora investeringar; en mjölkrobot kostar drygt en miljon. Men för att kunna utöka måste man också ha tillräckligt mycket närliggande mark att släppa ut djuren på – mark som ofta inte finns. Som jämförelse kan man snegla på Danmark. De har inte krav på sommarbete i lagstiftningen och där ökade gårdarna i storlek med 80 % mellan 2003 och 2009, samtidigt som andelen kor på bete minskade. 2003 kom 74 procent av de danska korna ut om sommaren, idag är det endast 25 %.

De som vill stänga in korna på heltid hävdar ofta att eftersom majoriteten av de svenska korna idag går i så kallade lösdriftsstallar (i motsats till att stå fastspända dygnet runt med en snara runt halsen) blir betet onödigt – som att en trång inomhusmiljö på betonggolv kan ersätta en gräshage. Veterinären och professorn Ingvar Ekesbos litteraturgenomgång i Veterinärtidningen motbevisar att det bara är vissa kor mår bra av att komma ut. Han räknar upp det starka vetenskapliga stöd som finns för att kornas hälsa förbättras av betet – de får mindre klövproblem, lägre andel juverinflammationer, bättre fruktsamhet och färre kor dör. De positiva effekterna av bete, både hälsomässigt och ekonomiskt, gäller oavsett inhysningsform. Lösgående kor har till och med sämre klövhälsa än uppbundna eftersom de exponeras mer för urin och avföring.

Jordbruksverket menar som vanligt att förändringarna kan göras med “bibehållen djurvälfärd”. De vet att konsumenterna gillar att se kor på grönbete. Det vet mjölkbranschen också och därför går man försiktigt fram. Men läser man Jordbruksverkets underlag framstår kursriktningen som klar – betet är på väg att bli omodernt. Man vågar bara inte riktigt säga det rakt ut än. Än så länge är det totala antalet dagar på bete detsamma, men eftersom möjligheten att kontrollera att lagen efterlevs tas bort framstår den som ett förstadium till total valfrihet – för djurhållarna.


    Närproducerat är en bluff

    Fundera ett ögonblick på vad som ryms i ordet närproducerat. Det är positivt laddat – men med vad? Antagligen associerar du till småskaligt, miljövänligt, djur som betar på gröna ängar, kanske en engagerad familj med gårdsbutik. Inget av det här har någonting med närproducerat att göra. Frågan är om begreppet överhuvudtaget har någon innebörd.

    Djurlidande och miljöförstöring sker både nära och långt bort. Är det bättre för att det är nära? Alla lantbruk är nära någon, så det finns inte ett enda som inte kan räknas som närproducerat. En gårdsbutik är varken ett krav för närproducerat eller en garanti för någonting alls. Det är bara en butik på en gård.

    Djurlidande och miljöförstöring sker både nära och långt bort. Är det bättre för att det är nära?

    Tack vare påhittet ”närproducerat” finns företag som Ingelsta Kalkon med på en hemsida om ekologisk mat, trots att de inte är ekologiska och allt annat än djurvänliga. Så varför rekommenderas de? Jo, hemsidan i fråga listar inte bara ekologisk mat, utan även närproducerad. Så Ingelsta får vara med – för att de har grannar? Ekologiskt innebär att ett visst regelverk ska följas. Närproducerat innebär… ingenting.

    Men transporterna då, kanske någon invänder. Vi sparar väl körda mil på närproducerat? Det beror på. Vad är det som ska vara nära? Slakteriet eller styckningsanläggningen? Kläckeriet eller kycklingfarmen? Mejeriet eller mjölkgården? Foderfabriken eller centrallagret? De flesta lantbruksprodukter transporteras många gånger innan de når butiken. Att alla steg i kedjan ska ligga nära just din butik är inte särskilt troligt, och framför allt ingenting som garanteras av att slutprodukten kallas närproducerad.

    Vurmen för det här tomma begreppet något av det bästa som hänt den svenska lantbrukslobbyn. Alla uppfödningar och slakterier kan plötsligt luta sig helt mot att de befinner sig någorlunda nära en eller annan konsument. Det räcker långt bara att de finns i Sverige. Det garanterar ju att produkterna kommer från svenska djur som stängts in i svenska burar och fått halsen avskuren på en svensk adress.

    Etologen och etiken: Per Jensen om att äta kött

    I boken Hur mår maten? beskriver den svenska etologiprofessorn Per Jensen verkligheten för djuren i livsmedelsindustrin. Det är en viktig bok som ger en ingående beskrivning av vad ickemänskliga djur utsätts för på Sveriges djurfabriker och en historisk bakgrund till hur vi hamnade här. Det är en bok som kan få många att bli veganer.

    Men det är inte Per Jensens avsikt. Även om han tydligt tar ställning mot det lidande som djur utsätts för i processerna som gör dem till mat, försvarar han djurutnyttjandet som sådant. Han ser inga principiella problem med att föda upp och döda djur, oavsett varför det görs. Han tycker att det är “viktigt att framhålla” att han inte förespråkar vegetarianism.

    I boken ägnas ett kapitel åt om det är moraliskt rätt att äta kött, en fråga som författaren alltså besvarar jakande. Det han menar utgör skiljelinjen mellan de individer som det är okej att döda och de som det inte är okej att döda är förmågan att föreställa sig döden. Jensen skriver: “Om ett djur inte har begrepp om döden som sådan finns heller inget inneboende fel i slakten” och “Det är inte moraliskt riktigt att göra vissa medicinska försök på människor, främst för att de utsatta förstår att försöken kan leda till att de i framtiden blir sjuka och dör.”

    Det han menar utgör skiljelinjen mellan de individer som det är okej att döda och de som det inte är okej att döda är förmågan att föreställa sig döden.

    Per Jensen klargör varken varför förmågan att tänka på döden är relevant eller vad som gäller för de människor som inte tänker på döden. Små barn har antagligen ingen insikt om att de en dag ska dö, betyder det att deras liv inte har något värde för dem? Ett möjligt svar är det så kallade potentialitetsargumentet, att småbarn inom några år kan komma att bli medvetna om att de ska dö, och att det därför är fel att döda dem nu. Men det är få som skulle hålla med om att det är fel att döda spädbarn just för att de kan få insikt om döden, snarare för att de kan få ett långt och innehållsrikt liv. Potentialitet känns mest som en desperat ad hoc-lösning: en efterhandskonstruktion för att för allt i världen fortsätta vara konsekvent. Detsamma gäller argument om att upprätthålla människovärdet för hela mänsklighetens skull. Vad händer då med det enskilda barnets rätt till sitt eget liv?

    Jensen bryr sig inte heller om att det långt ifrån är bevisat att andra djur inte tänker på döden. Som så ofta räcker det med att hävda att “ingenting tyder på det”. Av någon anledning är nollhypotesen inte att andra arters medvetanden är likadana som människors utan snarare att de är tomma tills motsatsen bevisats.

    Anledningen till att en välrenommerad professor kan komma undan med en så svag argumentation (och han är sannerligen inte ensam) är naturligtvis att han säger precis det som de flesta människor vill höra. Det är jobbigt att konfronteras med att en av samhällets grundvalar är moraliskt oförsvarlig. Det är ännu jobbigare att inse att du själv är en del av det och att du, för att vara någorlunda konsekvent, måste ändra dina matvanor. Därför tas den djurskyddsideologi som Per Jensen försvarar emot med öppna armar och stängda ögon, och därför uteblir kritiken även mot vad som kan tyckas vara vidöppna mål. Är det någon som håller med om att det främsta problemet med att utföra forskning på människor som leder till att de blir sjuka och dör är att försökspersonerna är medvetna om detta? De flesta skulle hävda att problemet är att de blir sjuka och dör  – och det med all rätt.

    En eloge till Jensen för att han är konsekvent in i det sista, även när det börjar bli riktigt obekvämt.

    Svensk mjölk från öppna landskap?

    Det är en svår uppgift att försvara att djur föds upp för livsmedel. Förutom att själva fångenskapen och dödandet av djur medför stora etiska problem så innebär djurindustrin ett av de största bidragen till växthuseffekten, avskogning, övergödning och ett enormt slöseri med vatten. Till råga på allt är det inte särskilt nyttigt för människor att äta större mängder animalier.

    De här sakerna är det inte många som på allvar bestrider. Djurindustrins försvarare har med andra ord ett dåligt case.

    Tänk mötet på PR-byrån som fått i uppdrag att försöka rädda köttindustrin. De läser listan om och om igen: Slakt. Klimathot. Avskogning. Övergödning. Vad ska bli vår USP? Hur ska vi gardera oss mot kritiken? Vänta, säger någon. Det här med avskogningen. Vem gillar egentligen skog? Tja, invänder någon annan, folk gillar regnskog. De blir upprörda när Amazonas bränns ner för att ge plats för foderodling åt djurindustrin. Ja ja, svarar den första, men det är bara för att det händer nu. Om hundra år är det ingen som minns Amazonas. Det är ju ingen som sörjer skogarna som fanns i Sverige innan djurhållningen kom hit – nu tycker vi bara att det är skönt att inte ha nån himla urskog som skymmer solen på sommarstället.

    Så måste det ha gått till när Arlas mjölkpaket fick texten “Svensk mjölk från öppna landskap”. Alla mjölkdrickare som dittills inte haft någon åsikt om hur många träd det helst ska vara per hektar fick plötsligt klart för sig att inga träd är det bästa. Annars skulle det ju inte användas som reklam.

    Med öppna landskap som måtto är ett kalhygge en början på något vackert. Igenväxning är inte ett ekosystem som sköter sig själv, det är en förlust för mångfalden. Varje träd som slår rot på en tidigare betesmark är en skönhetsfläck i det renrakade landskapet – “förbuskning” kallas det, nedlåtande.

    Att föredra slättbygder eller skogslandskap är en smaksak där människors preferenser skiljer sig. Många tycker att det ser skräpigt ut när marker växer igen och vill se en mer kontrollerad natur. Det landskap som jordbruket skapar är som en gigantisk park: tuktade grödor i avgränsade plättar. Det är förstås inget fel med att gilla det. Men det är inte mycket att bygga hela djurindustrins moraliska försvar på, vilket faktiskt är vad som har hänt.

    Det är inte mycket att bygga hela djurindustrins moraliska försvar på.

    Öppna landskap har blivit trumfkortet överallt där djurindustrin kritiseras. Att detta tillsammans med klassikern “kött är gott” är de i särklass bästa argumenten säger något om hur klurigt det är att försvara djurutnyttjande. Men trots att det tycks helt godtyckligt har det varit skrämmande effektivt. Till viss del beror det på att öppna landskap kopplats ihop med ett annat positivt laddat begrepp: biologisk mångfald. Låt oss därför ta frågan på större allvar; vad är grejen med öppna landskap och biologisk mångfald?


    Att döda glada djur

    Djur ska ha det bra. Om djuren bara har det bra medan de lever finns det inga problem med att döda och äta dem.

    Känns det igen? Den här idén, djurskyddsideologin, förs fram av en och annan filosof men framför allt av den djurutnyttjande industrin, flankerade av politiker, myndigheter, forskare och djurskyddsorganisationer. I vissa fall är ställningstagandet säkerligen ärligt menat, i andra fall är det bara ett klokt PR-drag.

    Enligt djurskyddsideologin är det fel att orsaka djur lidande men oproblematiskt att kontrollera dem genom avel och fångenskap och fritt fram att döda dem. Det kan nämnas i förbigående att det i de flesta fall är omöjligt att kontrollera och döda andra utan att orsaka dem lidande, men för sakens skull kan vi anta att det vore möjligt. Anta att vi står inför några genuint lyckliga djur (som dessutom både är friska och unga eftersom det är då de är som godast att äta och mest resurseffektiva att slakta). Vi lurar dem med klappar och godis innan vi ger dem det smärtfria, omedelbara skottet i pannan. Vi har skapat “etiskt kött”.

    Vid en första anblick kan det faktiskt tyckas så. Men så fort vi ersätter fåren eller grisarna i exemplet med människor reagerar de flesta annorlunda. Det är fel att döda en människa, och kanske allra mest fel att döda en ung, frisk och glad människa. Att döda en människa är bland de värsta brotten enligt de flesta lagböcker, värre än misshandel, värre än frihetsberövande, även om de senare skulle orsaka mycket mer lidande. Att döda människor med berått mod, på löpande band, för att sälja deras kroppar, är en rakt igenom motbjudande tanke. På ett liknande sätt skulle många finna det motbjudande att tänka sig (unga, friska, glada) hundar som dödades på det sättet. Inte bara på grund av den utstuderade ondska som vi skulle misstänka ligger bakom, utan framför allt för att det är fel mot dem som utsätts. Är det då lidande som är problemet, eller är det döden?

    Frågor om döden är svåra frågor. Att ta in döden i en etisk kalkyl är lite som att i matematiken dela med noll; våra vanliga referensramar upphör att gälla. Den gamla greken Epikuros är känd för att ha sagt att döden inte angår oss. När du lever är du inte död, så döden angår dig inte. Och när du väl är död upplever du ingenting längre, så döden är inget problem för dig. Att oroa sig för sin död är därför meningslöst.

    Det må ligga mycket i det, men i åtminstone ett fall verkar Epikuros ha fel: när döden är en befrielse från lidande angår den oss. När dödande är dödshjälp, vilket de flesta nog anser att det kan vara. Det är hur som helst en väl inarbetad doktrin och vanlig praktik i djurskyddsvärlden. När djurskyddskontrollanter och polis ingriper i “vanvårdsfall” ses i regel avlivning och omplacering som två likvärdiga alternativ: bägge löser problemet med det akuta lidandet. Lyckligtvis, men inkonsekvent, görs inte samma bedömning när socialtjänsten omhändertar misskötta barn.

    Döden kan vara en räddning för den som lider och som kan antas fortsätta lida fram till sin död. När döden inträder upphör lidandet, och därmed är den lidande befriad från sin smärta. Det gäller oavsett om denna har förmågan att föreställa sig framtiden, oroa sig för döden eller begrunda sin egen existens (vilket alla är vanliga argument för människans påstådda särställning när det gäller döden). Det enda som krävs för att döden ska kunna vara en räddning är förmågan att uppleva lidande.

    Men döden angår den som inte lider på precis samma sätt. För när döden inträder upphör inte bara lidandet utan precis allt; även lyckan. Om döden kan vara bra för någon kan den också vara dålig för någon, av motsvarande skäl. Det enda som krävs för att döden ska kunna vara en förlust är förmågan att uppleva lycka.

    Om döden kan vara bra för någon kan den också vara dålig för någon.

    Döden är dålig för alla de fabriksuppfödda djur som förlorar sitt enda liv på slakteriernas löpande band. Men den är kanske ännu sämre för de lyckliga djur som möter samma öde, som många av de som dödas inom jakt och fiske. Döden tar ifrån dem alla möjligheter till framtida välbefinnande. Detta faktum borde smärta även djurskyddsivrarna – döda djur kan ju inte uppleva något djurskydd.

    Människor är bäst! Speciesistisk forskning som älskas av media

    I januari 2015 rapporterade en rad svenska medier om att människor har bättre minne än djur. Bakgrunden var att forskare från bland annat Stockholms Universitet gjort en sammanställning av tidigare studier på korttidsminne hos olika arter.  “En ny studie visar att alla djur har lika dåligt korttidsminne. Den enda art som skiljer ut sig är människan”, står det på universitetets hemsida. Men det var inte alls vad forskningen visade.

    Studien, “Animal memory: A review of delayed matching-to-sample data”, undersöker inte djurs minne generellt utan bara hur olika arter presterar i ett mycket specifikt test av korttidsminne: delayed matching-to-sample. Korttidsminnet, eller arbetsminnet, är det minne som låter dig hålla exempelvis ett telefonnummer eller en adress i huvudet under en begränsad tid, runt en halv minut. Det gör att du minns vad du just såg eller hörde, men det mesta av det som hamnar i korttidsminnet är snart glömt. Det här tycks vara gemensamt för om inte alla så åtminstone väldigt många djur: i analysen sågs inga större skillnader i korttidsminnets längd mellan bin, apor, delfiner, råttor och duvor. För dem liksom för oss ligger minnesspannet på runt 30 sekunder. Det här är ett intressant resultat som är väl värt att sprida. Men var kommer slutsatsen att människor är bäst ifrån?

    I tidningarna och i forskarnas egen presentation av resultaten står det att läsa att människor är speciella genom att vi minns ovidkommande saker länge. ”Människans minne skiljer ut sig genom att det är så mottagligt, vad som helst verkar kunna fastna i minnet under mycket lång tid”, säger en av forskarna bakom metastudien. Men i deras underlag finns bara en enda studie på människor, Overman & Doty 1980. De svenska forskarna hävdar att människan har ett korttidsminne som varar i 48 timmar. Det är inte alls vad Overman och Doty skriver och det påståendet hade mött mothugg från vilken psykolog som helst. De relevanta resultaten i Overman & Doty bygger på ett försök där makaker fick lära sig att vissa bilder gav belöning, och sedan undersöktes det om de mindes vilka bilder det var efter olika tidsintervall. Människor blev instruerade att minnas samma bilder. Det är alltså inte korttidsminne som undersökts, utan snarast en språkfri variant av semantiskt minne; ett slags glospluggande av bilder.  I studen minns aporna (som är fastbundna, och ett par av dem enögda) 76-88 % av bilderna i 48 timmar. De mänskliga försökspersonerna mindes rätt till nästan 100 %. Originalförfattarna härleder skillnaden mellan människor och makaker till att de inte kunnat be aporna att minnas bilderna på det sätt som de bad människorna att göra det. Men de svenska forskarna drar helt egna slutsatser, och media slår upp rubriker om människans överlägsenhet.

    De svenska forskarna drar helt egna slutsatser, och media slår upp rubriker om människans överlägsenhet.

    Forskarna säger också: ”I korttidsminnet kan djur lagra information om nästan vad som helst men informationen försvinner snabbt. Djur har även en mängd specialiserade minnen som å ena sidan bara kan lagra en viss typ av information men å andra sidan kan den informationen lagras väldigt lång tid.” Studier på sådana ”specialiserade minnen”, eller ens en definition av detta nya begrepp, är inte inkluderade i artikeln. Det framgår ingenstans hur eller om djurs långtidsminne skulle skilja sig från människors, eller varför det skulle förtjäna ett eget, nytt namn.

    De flesta människor kan inte korrekt återge hur en cykel ser ut trots att det är ett stimuli vi exponerats för oräkneliga gånger. Det är inte dåligt minne. Det är en viktig kognitiv process för att förskona långtidsminnet från mängder av irrelevant information. Människor minns alltså inte heller en massa godtyckliga saker under lång tid. Vi har ett bra minne för relevanta stimuli, och vad som är relevant beror av en massa olika saker som kan kopplas till både art, individ och situation. Vad fastbundna apor på ett djurförsökslaboratorium lägger på minnet och inte är av begränsat intresse. Det hade varit väldigt förvånande om en vild makak skulle glömma bort något som var viktigt på riktigt – kanske var hen sett en farlig orm – efter 30 sekunder (eller 48 timmar). Viktiga minnen stannar kvar och oviktiga försvinner i de flesta nervsystem. Vad skulle de annars vara bra för?

    Forskarnas slutsats om att människor har bättre minne än alla andra arter är både ovetenskaplig – eftersom den tas för given trots att det saknas empiriskt stöd – och djupt speciesistisk. Men framför allt är medias okritiska accepterande byggt på speciesism. Det är bara att hoppas att en lika dåligt underbyggd slutsats om skillnader mellan olika människogrupper inte skulle få samma spridning.

    © 2021 Institutet Vethos — Drivs med WordPress

    Tema av Anders NorenUpp ↑