När öppna landskap används som ett försvar för djurindustrin presenteras det som något odiskutabelt gott. Öppna landskap antas ha ett värde för att det är vackert och traditionellt och det räcker ofta ganska långt. Men vid lite hårdare påtryckningar kommer istället ett annat argument fram: det om biologisk mångfald. Är det verkligen så att jordbruk leder till en större artrikedom, och behöver vi djurindustri för att få öppna landskap?

INNEHÅLL

>> Vad menas med öppna landskap?
>> Öppna landskap och biologisk mångfald
>> Vad är biologisk mångfald bra för?
>> Vad skulle hända med landskapet om djurindustrin försvann?

VAD MENAS MED ÖPPNA LANDSKAP?

Ett öppet landskap är helt enkelt en plats utan träd. Det öppna landskap som djurindustrin bidrar till är framför allt foderodlingar och i mycket liten utsträckning ren betesmark, så kallat naturbete. Foderodlingarna är stora fält med exempelvis korn, rybs, rovor eller gräs, som plöjs, gödslas, sås och skördas. Sådana åkrar kan man tycka är vackra eller inte, men de har inte mycket med biologisk mångfald att göra. Det är frågan om enorma områden där det i princip bara lever en enda växtart och andra arter som gör anspråk på marken bekämpas. Den vilda vegetation som annars hade vuxit på platsen skulle i regel ha varit betydligt artrikare och utgjort en mer gästvänlig miljö för de flesta vilda djur.

Den vilda vegetation som annars hade vuxit på platsen skulle i regel ha varit betydligt artrikare och utgjort en mer gästvänlig miljö för de flesta vilda djur.

De öppna landskap som hyllas mest är marker som domineras av gräs. Gräsmarker känner vi under namn som stäpp och savann på andra breddgrader men det är inget som skulle förekomma i någon större utsträckning i Sverige utan människans påverkan. De människor som kom hit efter istiden brände och fällde skog för att kunna odla och få bete till djur och skapade på så sätt de öppna landskapen. Idag används ungefär 40 % av åkermarken i Sverige till att odla gräs, klöver och andra örter, så kallad vallodling [1]. Gräset skördas för att användas som foder till de gräsätande djuren i djurindustrin.

ÖPPNA LANDSKAP OCH BIOLOGISK MÅNGFALD

Nästan allt bete och vallodling sker alltså med vanliga åkerbruksmetoder som sådd och gödsling i ett växelbruk med andra grödor. Dessa gräsåkrar må anses vackra men de innebär inte något större bidrag till artrikedomen [2]. Det som däremot utgör ett speciellt ekosystem där många annars ovanliga arter trivs är den betesmark eller vallodling som aldrig gödslats. De arter som finns på dessa naturbetesmarker är en blandning av växter från andra landskapstyper i Sverige och växter som flyttat in från sydligare delar av Europa och som fick en nisch här efter att människor fällt skogen [2]. De olika arterna har under några tusen år bakats ihop till ett eget ekosystem som många idag förknippar med svensk natur. Där trivs också många djurarter, inte minst humlor, bin och andra insekter som är viktiga för pollineringen. Mångfalden av olika arter är väldigt hög, kanske högre än i något annat ekosystem i Sverige. På grund av intensifieringen av jordbruket har arealen naturbetesmarker krympt snabbt sedan 1800-talen. Idag utgör värdefulla betesmarker en mycket liten del – runt 230 000 hektar – av den totala yta som animalieindustrin använder, där bara grönfoder och vall upptar 1 134 500 hektar åkermark [1]. Det är alltså en liten minoritet av dagens djurhållning som leder till en ökad biologisk mångfald medan större delen av jordbruket leder till en minskning. Ändå motiveras animalieproduktionen i stort med mångfald som argument.

VAD ÄR BIOLOGISK MÅNGFALD BRA FÖR?

Det finns två typer av skäl till att biologisk mångfald ses som värd att bevara. Dels kan det handla om att mångfalden har ett värde i sig själv. Det har exempelvis slagits fast i den internationella konventionen om biologisk mångfald (för en kritik av detta, se [3]). För många känns det fel att något som har funnits länge, som en art eller en naturtyp, plötsligt försvinner. Men ekosystem och arter är aldrig statiska, utan utvecklas och förändras oavbrutet. Kanske kan det vara en tröst att den naturtyp som betande djur har bidragit till att skapa i Sverige bara har omkring 6000 år på nacken.

Men ekosystem och arter är aldrig statiska, utan utvecklas och förändras oavbrutet.

Biologisk mångfald kan också ha ett mer konkret, instrumentellt värde i form av så kallade ekosystemtjänster. Naturvårdsverket definierar ekosystemtjänster som ”ekosystemens direkta och indirekta bidrag till människors välbefinnande” [4]. Pollinering och biologisk kontroll av skadegörare (till exempel skalbaggar som äter bladlöss) är de ekosystemtjänster som främst kopplas till hållning av gräsätande djur. Det här är utan tvekan viktigt både för människor och många andra djur. Men vi behöver inte djurindustrin för det.

VAD SKULLE HÄNDA MED LANDSKAPET OM DJURINDUSTRIN FÖRSVANN?

Om djurindustrin försvann skulle ett av de största hindren för biologisk mångfald försvinna. Det är till stor del djurindustrins stora monokulturer och insektsbekämpning som lett till att bin och andra pollinerare minskat så kraftigt i antal [5–7]. Det går att ordna bra miljöer för vilda pollinerare utan djurindustri. Det finns många sätt att förse till exempel humlor med bra mat- och boplatser. Vad de behöver är marker som är rika på olika sorters blommande växter, och sådana finns förutom på betesmark även i trädgårdar och parker, vägkanter och dikesrenar, skog och skogsbryn, trädgårdsodlingar och våtmarker [4,6–8]. Det går även att bevara de små arealer naturbetesmarker som ännu finns kvar utan djurindustri. De kan slås eller betas av djur som inte utnyttjas för kött eller mjölk: försök pågår om att förvilda både kor och hästar med detta syfte.

Det är till stor del djurindustrins stora monokulturer och insektsbekämpning som lett till att bin och andra pollinerare minskat så kraftigt i antal

En annan sak som skulle hända om djurindustrin försvann är att väldigt mycket mark som idag används för odling av djurfoder skulle frigöras och kunna användas till annat. I en rapport från Naturvårdsverket från 2015 presenteras en uträkning på hur mycket mark som skulle bli över om all animalieproduktion upphörde. För att producera mat till en blandkostare krävs 3700 m² jordbruksmark, varav 850 m² används till bete och 2450 m² till foderodling. För att producera mat till en vegan krävs endast runt 800 m² åkermark [9–11]. Om den totala åkerarealen i Sverige delas lika på alla som bor här blir det omkring 2700 m² per person [12].

Den mark som “blir över” skulle kunna användas till odling av mat till människor, odling av gräs till biogasframställning och gödsel, eller slåtter för att bevara livsmiljön för de arter som trivs på naturbetesmarker och slåtterängar. Mark som återtas av skogen innebär en klimatvinst eftersom träd binder koldioxid. Vill vi fortsätta ha öppna landskap kan vi skapa det. Precis som vi klipper gräset i stadens parker för gemensamma pengar kan vi klippa ängar om det finns ett tillräckligt stort samhällsintresse.

Skulle vilda djur kunna hålla landskapet öppet om inte djurindustrin gjorde det? Antagligen inte. Älgarna hjälper visserligen gärna till att äta upp små träd och kan bidra till en viss öppenhet på det sättet. Men de är inga betesdjur och bidrar inte till betesmarkens flora och fauna. De vilda växtätare som finns i Sverige – som harar, rådjur och renar – är inte främst gräsätare. Det finns en enkel förklaring till det: gräsätare som kor, hästar och kaniner har svårt att klara sig året om på breddgrader där gräs bara växer halva året. Detta faktum gör det ännu tydligare att öppna gräsmarker inte är något som skulle ha förekommit i Sverige utan mänskliga aktiviteter. Landskapet är inte öppet för att betesdjuren håller träden borta utan för att människor fäller träden för betets skull.

KÄLLOR


1.
Jordbruksverket och Statistiska Centralbyrån (u.å.) Jordbruksmarkens användning 2015. [Source]
2.
Ekstam, U., Aronsson, M., och Forshed, N. (1988) Ängar. LT Förlag/Naturvårdsverket.
3.
Mosquera, J. (2015) The Harm They Inflict When Values Conflict: Why Diversity Does not Matter. Relations,65–77. [Source]
4.
Sammanställd information om ekosystemtjänster i Sverige (2012). Naturvårdsverket.
5.
Kennedy, C.M., Lonsdorf, E., Neel, M.C., m.fl. (2013) A global quantitative synthesis of local and landscape effects on wild bee pollinators in agroecosystems. Ecol Lett, 16,584–599. [Source]
6.
Rundlöf, M., Andersson, G.K.S., Bommarco, R., m.fl. (2015) Seed coating with a neonicotinoid insecticide negatively affects wild bees. Nature, 521,77–80. [Source]
7.
Vanbergen, A.J. och Initiative, the I.P. (2013) Threats to an ecosystem service: pressures on pollinators. Frontiers in Ecology and the Environment, 11,251–259. [Source]
8.
Samnegård, U., Persson, A.S., och Smith, H.G. (2011) Gardens benefit bees and enhance pollination in intensively managed farmland. Biological Conservation, 144,2602–2606. [Source]
9.
Annell, M. (u.å.) Kan Sverige försörja hela sin befolkning på ekologiskt odlad vegankost? [Source]
10.
Larsson, J., Sverige, och Naturvårdsverket (2015) Hållbara konsumtionsmönster: analyser av maten, flyget och den totala konsumtionens klimatpåverkan idag och 2050 : en forskarantologi. Stockholm: Naturvårdsverket.
11.
Bruce, Å., Egonsson, D., Karlsson, T., och Pettersson, O. (1997) Vegan – vegetarian – allätare? [Source]
12.
Statistiska Centralbyrån (u.å.) Statistisk Årsbok för Sverige 2014. [Source]