Djurutnyttjandet har tagit olika skepnader under historien. Den moderna djurindustrin kännetecknas en intensiv produktion. Faktorer som möjliggjort de höga varvtalen är bland annat säkrare inhysning för djuren, energirikare foder, vaccinationer, antibiotika och smittskydd. Det har ändrat gränserna för vad vi kan få djuren att “producera”. Men de största förändringarna har skett på en annan nivå: i djurens DNA. Människor har valt ut djur med önskvärda egenskaper och sett till att de förökat sig. Aveln för ökad produktion och andra önskvärda egenskaper har i många fall gett förödande, livslånga konsekvenser för djuren. I en del fall har vi avlat på sådant som hos vilda djur skulle betraktats som en ärftlig sjukdom.
INNEHÅLL
>> Domesticering
>> Hundar: Mänsklighetens stora experiment
>> Hönor: Ett ägg om dagen
>> Kor: Den biologiska gränsen
>> Grisar: Stress utan bismak
>> Hänsynslös design
DOMESTICERING
Domesticering är den process som gör djurarter anpassade till att leva som husdjur åt människor. Innan domesticeringen inleddes utgjorde människor bara någon procent av den totala vikten av alla landlevande däggdjur på jorden. Idag utgör vi tillsammans med de domesticerade djuren 97 % av den massan 1. Vi och våra tamdjur har med andra ord nästan helt tagit över planeten på de kvarvarande vilda djurens bekostnad.
Vilda får har en kort vinterull som fälls på sommaren.
Genom avel har mänskligheten under några tusen år förändrat djurarter så att deras kroppar och till viss del deras psyken passar våra preferenser. Under årmiljonerna innan det formades djuren enbart av naturligt urval. De är fortfarande till stor del mentalt anpassade för att leva som sina vilda förfäder. Men i många fall innebär aveln att djuren inte längre kan klara sig själva – de är från födseln dömda att vara beroende av oss. Vi har valt att avla på mutationer och genotyper som i vanliga fall skulle betraktas som sjukdomstillstånd. Till exempel har får avlats så att de inte klarar sig utan att bli klippta. Vilda får har en kort vinterull som fälls på sommaren (se bilden ovan) men hos domesticerade fårraser fortsätter ullen att växa kontinuerligt.
HUNDAR: MÄNSKLIGHETENS STORA EXPERIMENT
Vargen är den art som varit domesticerad längst. Uppskattningarna varierar mellan ungefär 30 000 och 10 000 år. Under den tiden har det varit de individer som fungerat bäst ihop med människor som också har klarat sig bäst och de har fört sina gener vidare, både genom naturligt urval (“självdomesticering”) och under senare århundraden genom planerad avel. Det har lett till att dagens hundar skiljer sig avsevärt från sina förfäder.
Hälsokonsekvenser av hundaveln diskuteras mer och mer. Mer sällan diskuteras hur domesticeringen har bundit hunden till oss beteendemässigt. En av de genförändringar som skiljer hundar från vargar är en mutation i sjunde kromosomen som hos människor orsakar Williams syndrom 2. Detta syndrom utmärks bland annat av en utåtriktad personlighet, tillgivenhet, pratgladhet, stark empati och ett distanslöst beteende mot främlingar. Andra typiska drag är ängslighet och en benägenhet att utveckla fobier och ångest.
En genförändring som ger vissa effekter hos en art behöver inte innebära samma sak hos en annan. Men att personer med Williams syndrom har en mentalitet som påminner om hundars tycker även föräldrar till barn med syndromet. Att hundar är så snälla, godtrogna och beroende av mänskligt sällskap gör dem utlämnade till vår välvilja och extremt sårbara.
Att hundar är så snälla, godtrogna och beroende av mänskligt sällskap gör dem utlämnade till vår välvilja och extremt sårbara.
Med den riktade aveln av hundar till olika “raser” har nya förändringar tillkommit. Vissa raser har avlats för en närmast tvångsmässig besatthet av exempelvis apportering eller vallning. Andra raser avlas för extrema utseenden som leder till fysiska problem, i vissa fall så svåra att hundarna knappt kan andas eller får återkommande sår i ögonen – något som kritiserats hårt från många håll under senare år. En del sjukdomar kommer också ofrivilligt på köpet när man avlar hårt för en annan egenskap. Det är till exempel mycket vanligt med problem med höfter och rygg hos hundar.
HÖNOR: ETT ÄGG OM DAGEN
Hönor i äggindustrin har avlats så att de lägger nästan ett ägg om dagen, året om, istället för att som andra fåglar lägga en kull med ägg och ruva fram till ungar. Om andra fåglar drabbas av sådan överdriven äggläggning betraktas det som ett sjukdomstillstånd. I äggindustrin är det själva förutsättningen för lönsamheten. Med miljön kan man optimera äggläggningstakten, t.ex. genom ett energitätt foder och med ljusprogram som lurar hönans kropp att det är vår. Men med aveln har man gjort hisnande biologiska språng. Det har dock ett pris: hönans kropp tar stryk av den intensiva äggproduktionen. Men eftersom värphönsen dödas och ersätts med nya efter 1,5 år hinner tillräckligt många förbli produktiva under sin korta livslängd. I Sverige bedrivs ingen organiserad avel på hönor och kycklingar, utan man får hålla tillgodo med det “djurmaterial” som ett fåtal multinationella storföretag levererar. Med branschorganisationen Svenska Äggs ord: ”Generellt är kravet på dagens värphöna att hon skall ha en hög äggproduktion och en optimal foderförbrukning. Utvecklingen går fort och hönsmaterialet förändras kontinuerligt efter de önskemål de stora internationella kunderna har. I dagsläget läggs avelsfokus på de egenskaper som ökar hönans produktionsperiod både med avseende på livskraftighet och på produktionsnivå.”
KOR: DEN BIOLOGISKA GRÄNSEN
Avel inom djurproduktionen är ett vågspel: djuren avlas för att producera maximalt men de har en biologisk gräns för när de blir sjuka av sin produktion. Om den gränsen inträffar för tidigt och för ofta kommer avels”framsteget” att snarare bli en ekonomisk nackdel. Och det är svårt att backa bandet när man väl har förändrat genetiken. För “mjölkkor” har hälsoegenskaper tagits med i avelsarbetet först när produktionsegenskaperna nått sin yttersta gräns. Mjölkbranschen lät sig berusas av snabba avelsframgångar och fick sedan ångra det. Korna har avlats så att de producerar runt tio gånger mer mjölk än vad som vore naturligt. I början såg man inga problem med detta utan jublade över produktionsökningen. Under senare decennier har man insett att den höga mjölkproduktionen även har negativa konsekvenser 3–6.
För “mjölkkor” har hälsoegenskaper tagits med i avelsarbetet först när produktionsegenskaperna nått sin yttersta gräns.
Kroppen har inte obegränsade resurser och när all energi går åt att producera mjölk, vilket är en fysiologiskt sett högt prioriterad syssla hos däggdjur, kan andra delar ta stryk. Ett dilemma när det gäller högproducerande kor är att de måste få i sig väldigt mycket energi. Samtidigt är deras kroppar främst gjorda för att äta grovfoder (gräs i olika former), vilket inte är tillräckligt energitätt. De utfodras därför även med spannmål och soja. För mycket av den varan riskerar att ge en obalans i våmmen och göra henne sjuk. Genetiskt har man sett att en hög mjölkproduktion är kopplat till dålig fruktsamhet – det vill säga att korna inte blir dräktiga direkt när de blivit inseminerade – och till juverinflammation, mjölkkornas vanligaste sjukdom.5 Dräktighet är ju själva förutsättningen för mjölkproduktionen och sjukdomar är självklart negativt för ekonomin. Därför försöker mjölkindustrin nu att vid sidan om produktionsmålen fokusera på hållbarhet och hälsa. Syftet är detsamma som tidigare: att avla för “improved profit”. Hållbarhet i detta sammanhang är hur länge korna är tillräckligt friska och produktiva för att det ska vara ekonomiskt lönsamt att inte slakta dem och ersätta dem med nya. “VikingHolsteinkon är friskare, har bättre fertilitet, kalvar lättare och är bäst när det kommer till totalekonomi och hållbarhet”, som det heter i ett reklamblad från svenska Viking Genetics. Trots fokus på hållbarhet är den genomsnittliga livslängden hos kor i mjölkproduktionen runt fem år, mot den förväntade på runt 15 år.
GRISAR: STRESS UTAN BISMAK
Avel kan användas för att förstärka egenskaper men det är också ett verktyg för att eliminera sådant man inte gillar hos en djurras eller art. En del grisar som blir stressade inför och i samband med slakt kan få sådan påverkan på kroppen att deras muskler blir oätliga. Man kallar det för PSE-kött: pale, soft, exudative. Det vill säga blekt, mjukt och vattnigt. Det här var tidigare ett stort bekymmer för grisnäringen i västvärlden eftersom det ledde till minskade intäkter när stora mängder kött fick kasseras. 1989 konstaterade en forskargrupp 7 att nivåer av stress innan slakt påverkade kvaliteten på köttet från vissa grisar, men inte från andra. Forskarna kallade dem för stress-resistenta respektive stresskänsliga och fann att de stresskänsliga grisarna var predisponerade att producera PSE-kött. Man la därför mycket forskningspengar på att hitta de individerna för att kunna exkludera dem ur aveln. Det var bingo när man upptäckte en mutation av en gen som verkade styra denna grisarnas tysta protest. Sedan dess har man försökt eliminera problemet med den dåliga köttkvaliteten genom att utesluta grisarna med den så kallade halotangenen ur reproduktionen. Men att grisarna fysiologiskt reagerar mindre markant vid transport och inför slakt betyder förstås inte att de inte blir påverkade av stressen det innebär.
Att grisarna fysiologiskt reagerar mindre markant vid transport och inför slakt betyder förstås inte att de inte blir påverkade av stressen det innebär.
HÄNSYNSLÖS DESIGN
Människan har varit snillrik när det kommer till att utarbeta metoder för att tämja, anpassa och utnyttja djuren. Inom animalieproduktionen handlar det om att maximera sina intäkter. När det kommer till avel på så kallade sällskapsdjur är det andra saker som spelar roll, men likheterna är samtidigt många. Produktionsfokus och överdrivna “rasstandarder” leder till ett enormt lidande för miljarder djur. Det är ett förtryck som inte går att bli fri från: djurens själva kroppar är deras fängelse. Det som hade visat på en imponerande ingenjörskonst om det gällt maskiner eller prydnadsföremål tyder i tamdjurens fall på en hänsynslös designer.
2 Pingbacks