Den svenska djurskyddslagen är full av vackra ord. Både i den gamla lagen från 1988 och den nya som regeringen föreslagit står det att djur ska behandlas väl, skyddas mot onödigt lidande och ges möjlighet att bete sig naturligt. Djur ska hållas i en god djurmiljö, deras rörelsefrihet får inte inskränkas, de ska få nödvändig vård om de blir sjuka och avel som kan medföra lidande är förbjuden.

Men så ser det inte ut i praktiken. Såväl inom livsmedelsindustrin som i sällskapsdjursbranschen är avel som orsakar lidande, begränsad rörelsefrihet, utebliven vård eller dålig miljö vardag för de allra flesta djur.

Orsaken är inte att djurhållningen inte kontrolleras. Länsstyrelsernas djurskyddskontrollanter gör sitt bästa för att besöka alla verksamheter med djur. Även om det ofta går flera år mellan besöken är det inte framför allt brist på kontroll som gör att lagen inte följs. Så hur går det ihop?

En första förklaring finns i Jordbruksverkets föreskrifter. Jämfört med den lag som riksdag och regering beslutat om är myndigheten betydligt mer jordnära. Här omtolkas de höga ambitionerna till krass verklighet, där “naturligt beteende” medger att sociala djur föds upp föräldralösa och där det inte räknas som “otillbörligt begränsad rörelsefrihet” att djur tvingas leva hela sitt liv i små burar.

En andra förklaring är mer komplicerad. Tänk dig denna scen. En djurskyddsinspektör kliver in i ett grisstall med en penna i ena handen och Checklista gris i den andra. I denna checklista har lag och föreskrifter kokats ner till kontrollpunkter som kan besvaras med ett enkelt ja eller nej. Inspektören ska nu avgöra om det finns tillräckligt med strö i boxarna för att tillgodose grisarnas behov av komfort och sysselsättning. Från grisarnas perspektiv innebär detta en ordentlig bädd av halm att böka och rulla runt i, tillräckligt tjockt med halm för att gräva ner sig i så att bara trynet sticker upp. Det är förstås för mycket att hoppas på i djurindustrin. Men det finns noga kalkylerad forskning som visar att grisar behöver minst 387 gram halm per individ och dag för att minimera förekomsten av onormala beteenden. Det motsvarar en skottkärra halm per dag till en box med tio grisar. Betydligt fattigare, men det är en miniminivå.

Svenska grisar får i genomsnitt en tiondel av detta, enligt en undersökning från 2016. Så vad vår djurskyddsinspektör möts av är inga djupa halmbäddar utan nästintill kala betonggolv, strösslade med ett par skopor hackad halm eller kutterspån. Ett tydligt lagbrott. Det borde vara lätt att kryssa i nej-rutan i protokollet. Men det är inte vad som sker.

Om länsstyrelsens kontrollanter skulle tillämpa lagen så som den är skriven skulle det bli kaos. Varenda slaktsvinsstall bryter mot reglerna om strö. Varje bulldogkennel, varje perseruppfödning, varje kläckeri bryter mot bestämmelsen om avel. Alla djur i livsmedelsindustrin utsätts för onödigt lidande och begränsad rörelsefrihet. Den enorma mängden lagbrott gör uppgiften övermäktig. Det går inte att lagföra 30 000 företag på ett bräde. Och det går inte att lagföra ett enstaka företag när de bara gör precis som alla andra.

En stor del av förklaringen till glappet mellan lagtext och verklighet är alltså en massiv praxisförskjutning, understödd av ett samhälle där ekonomiska intressen alltid går före djurs behov. Det finns inte mycket för djurskyddsinspektören att göra. Det blir ett “ja” i protokollet till slut.