Inom lantbruket vill man gärna få animalieproduktionen att framstå som en win-win situation. Djuren får mat och skydd mot dåligt väder i utbyte mot sin frihet, sina kroppsvätskor, barn och liv. Genom språket osynliggörs konflikten: vi säger att korna ”ger” mjölk, att grisar blir ”slaktmogna” och att fiskar ”odlas”.
I själva verket krävs ett raffinerat maskineri för att vinna över djuren. Hade vi sett och erkänt djurens motstånd skulle djurindustrin kanske tydligare framstå som ett ojämlikt krig, snarare än en produktionsform som på sin höjd snurrar lite för fort.
Det finns en del tydliga och kända exempel på djur som gjort uppror. Som elefanten Tyke som hölls fången på cirkus och dödade sin tränare 1994. Eller späckhuggaren Tilikum på Sea World som drog ner sin tränare i djupet av en bassäng. En lång rad liknande exempel finns samlade i historikern Jason Hribals bok Fear of the Animal Planet. Det vardagliga motståndet – djurens dagliga kamp – ges betydligt mindre uppmärksamhet. Men “förlorad kontroll över nötdjur” är den vanligaste orsaken till dödsolyckor i lantbruket, enligt Arbetsmiljöverket.
År 2015 filmade en grupp forskare från Sveriges Lantbruksuniversitet när 393 grisar gasades med koldioxid på ett svenskt slakteri. I rapporten från denna studie skriver de, som i förbifarten: “All pigs showed resistance to being pushed into the stun box”. Suggor och kor vägrar ofta att gå framåt och det är svårt att flytta på en kropp som väger flera hundra kilo mot dess vilja. Det kan vara så svårt att transportörer och slakterier enligt svensk lag i undantagsfall får använda elpåfösare för att få dem att gå mot sin död. Djuren får en elstöt och tar ett steg fram för att undkomma smärtan. På svenska grisfarmer är det tillåtet att använda ”skyddsgrind” (suggan fixeras) om det finns risk för att suggan skadar grisfarmaren, vilket kan ske om hon säger ifrån och försvarar sina ungar. Att fiskar som fångas med krok gör motstånd är del av spelet – ju mer man får dra och övermanna, desto roligare verkar aktiviteten upplevas för den som håller i spöt. Det är ett genialiskt våldsredskap i det att fisken tvingas att kämpa mot sin egen kropp. Ju mer de drar, desto djupare skär kroken in i vävnaden och desto ondare gör det.
Avel och domesticering har hjälpt människan att förslava djuren och minskat tendenserna till motstånd. Vi har avlat på lugna djur och uteslutit djur som visar aggressivitet. Vi har designat slakterier med hjälp av etologer så att det går smidigare att få djuren dit vi vill. Vi använder kunskapen om djurens beteenden emot dem själva.
Kanhända beror osynliggörandet delvis på att vi inte vill erkänna att det vi gör mot djuren till vardags sker mot deras vilja. Men kanske också på att utrymmet för djuren att lyckas är så minimalt. Djuren vinner sällan några slag. Inte desto mindre försöker de.
Och ibland sker det oväntade. Som i april 2017 när sex nötdjur rymde från ett slakteri i St. Louis, USA (bilden ovan). Det tog polisen flera timmar att fånga in dem. Människor solidariserade sig med djuren och samlade in pengar för att köpa loss dem. Istället för att drivas fram till slakt fick de komma till djurhemmet Gentle Barn där de nu får leva i fred tillsammans.
2 Pingbacks