I boken Hur mår maten? beskriver den svenska etologiprofessorn Per Jensen verkligheten för djuren i livsmedelsindustrin. Det är en viktig bok som ger en ingående beskrivning av vad ickemänskliga djur utsätts för på Sveriges djurfabriker och en historisk bakgrund till hur vi hamnade här. Det är en bok som kan få många att bli veganer.

Men det är inte Per Jensens avsikt. Även om han tydligt tar ställning mot det lidande som djur utsätts för i processerna som gör dem till mat, försvarar han djurutnyttjandet som sådant. Han ser inga principiella problem med att föda upp och döda djur, oavsett varför det görs. Han tycker att det är “viktigt att framhålla” att han inte förespråkar vegetarianism.

I boken ägnas ett kapitel åt om det är moraliskt rätt att äta kött, en fråga som författaren alltså besvarar jakande. Det han menar utgör skiljelinjen mellan de individer som det är okej att döda och de som det inte är okej att döda är förmågan att föreställa sig döden. Jensen skriver: “Om ett djur inte har begrepp om döden som sådan finns heller inget inneboende fel i slakten” och “Det är inte moraliskt riktigt att göra vissa medicinska försök på människor, främst för att de utsatta förstår att försöken kan leda till att de i framtiden blir sjuka och dör.”

Det han menar utgör skiljelinjen mellan de individer som det är okej att döda och de som det inte är okej att döda är förmågan att föreställa sig döden.

Per Jensen klargör varken varför förmågan att tänka på döden är relevant eller vad som gäller för de människor som inte tänker på döden. Små barn har antagligen ingen insikt om att de en dag ska dö, betyder det att deras liv inte har något värde för dem? Ett möjligt svar är det så kallade potentialitetsargumentet, att småbarn inom några år kan komma att bli medvetna om att de ska dö, och att det därför är fel att döda dem nu. Men det är få som skulle hålla med om att det är fel att döda spädbarn just för att de kan få insikt om döden, snarare för att de kan få ett långt och innehållsrikt liv. Potentialitet känns mest som en desperat ad hoc-lösning: en efterhandskonstruktion för att för allt i världen fortsätta vara konsekvent. Detsamma gäller argument om att upprätthålla människovärdet för hela mänsklighetens skull. Vad händer då med det enskilda barnets rätt till sitt eget liv?

Jensen bryr sig inte heller om att det långt ifrån är bevisat att andra djur inte tänker på döden. Som så ofta räcker det med att hävda att “ingenting tyder på det”. Av någon anledning är nollhypotesen inte att andra arters medvetanden är likadana som människors utan snarare att de är tomma tills motsatsen bevisats.

Anledningen till att en välrenommerad professor kan komma undan med en så svag argumentation (och han är sannerligen inte ensam) är naturligtvis att han säger precis det som de flesta människor vill höra. Det är jobbigt att konfronteras med att en av samhällets grundvalar är moraliskt oförsvarlig. Det är ännu jobbigare att inse att du själv är en del av det och att du, för att vara någorlunda konsekvent, måste ändra dina matvanor. Därför tas den djurskyddsideologi som Per Jensen försvarar emot med öppna armar och stängda ögon, och därför uteblir kritiken även mot vad som kan tyckas vara vidöppna mål. Är det någon som håller med om att det främsta problemet med att utföra forskning på människor som leder till att de blir sjuka och dör är att försökspersonerna är medvetna om detta? De flesta skulle hävda att problemet är att de blir sjuka och dör  – och det med all rätt.

En eloge till Jensen för att han är konsekvent in i det sista, även när det börjar bli riktigt obekvämt.