Den här artikeln har skrivits av Vethos i samarbete med professor Bo Algers och publicerades som ett debattinlägg i Svenska Dagbladet 24 maj 2017.
Jordbruksverket vill förändra reglerna för grisuppfödning så att smågrisar får tas från sin mamma vid tre veckors ålder istället för vid fyra. Det är ett bakåtsträvande förslag. Decennier av forskning har visat att grisar utvecklar högre grad av beteendestörningar och sjukdomar såsom diarré ju tidigare de avvänjs. Men Jordbruksverket tar inte hänsyn till vetenskapliga underlag i den här frågan. De använder sig istället av en enda studie – en pilotstudie som saknar både kontrollgrupp och statistiska analyser – utförd av branschorganisationen Svenska Pig och varken publicerad eller granskad av någon vetenskaplig tidskrift. Den rapport från studien som lämnats till Jordbruksverket berör överhuvudtaget inte beteendestörningar, en av de viktigaste djurskyddsliga konsekvenserna av tidig avvänjning [1].
I dagens lagstiftning ska smågrisarna vara med sin mamma i fyra veckor men av praktiska skäl blir det ofta närmare fem. I det nya förslaget minskas minimiåldern ner till tre veckor. I naturen är avvänjning en process som sker successivt mellan ca 10-17 veckors ålder [2]. I grisindustrin – liksom inom de flesta djuruppfödningar – är den abrupt. Smågrisarna som använt sin mamma både som värmekälla, skydd och för att dia lyfts plötsligt bort och sätts istället i ett annat stall [3].
Den tidiga avvänjningen innebär att smågrisar kan utveckla beteendestörningar som att försöka dia på varandra (“belly-nosing” och “belly-sucking”) [4], något som kan utvecklas till plågsam svans- och öronbitning. De här problemen uppstår även vid avvänjning vid fyra veckors ålder men blir större ju yngre grisarna är. Riktigt små grisar behöver sin mamma ännu mer, helt enkelt. För den individ som blir utsatt för andras intensiva försök att suga och dia blir tillvaron en ständig kamp för att försöka gömma sig och fly.
Utöver psykiska effekter får många av de svenska smågrisarna redan idag diarré i samband med avvänjningen från suggan. Foderbytet och stressen de utsätts för när de tvingas lämna sin mamma ger en obalans i tarmfloran. De får vattniga diarréer som i allvarliga fall kräver behandling med bredspektrumantibiotika [5]. Grisarnas ålder och vikt har stor betydelse för hur väl de klarar förlusten av suggan. Att separera kultingarna från sin mamma ännu tidigare innebär en uppenbar och välkänd risk för fler fall av avvänjningsdiarré och därmed högre antibiotikaförbrukning. Eftersom avvänjningsdiarrén tvärtemot minskade i den vinklade pilotstudie som Jordbruksverket grundar sitt förslag på menar myndigheten att tidigare avvänjning kan göras utan negativa konsekvenser för smågrisarna. Det är dock svårt att dra underbyggda slutsatser av det lilla materialet. I studien kompenserades smågrisarna för den tidigare separationen med att man la mer fokus på att de skulle ha det varmt, torrt, rent och dragfritt – viktiga basala faktorer som förstås bör vara uppfyllda på varje gård, oavsett avvänjningsålder. Vi vet att bakteriers alltmer utbredda resistens är ett av de stora hoten mot folkhälsan och kräver handling på alla nivåer [6]. En viktig faktor för att bromsa utvecklingen är att jobba förebyggande: ju färre infektioner, desto mindre antibiotika. Jordbruksverkets förslag är även utifrån den ambitionen ett steg i fel riktning.
Hur motiveras då försämringen? Jo, det ska öka svensk grisnärings konkurrenskraft. Det betyder: försöka göra det lite bättre för grisböndernas plånböcker genom att göra det lite sämre för grisarna. I rena ekonomiska termer innebär den tidigare avvänjningen att suggan kan få i genomsnitt en griskulting mer per år. Suggan går i brunst några dagar efter att hon slutat ge di, oavsett hur gamla kultingarna hunnit bli, och insemineras då genast igen. Med kortare digivning hinner hon föda fler kullar på ett år – 2,3 kullar istället för 2,2 [7]. Den lilla extra vinst detta innebär anses motivera en ännu sämre uppväxt för miljoner grisar varje år och en ökad användning av antibiotika.
Jordbruksverket har ett motsägelsefullt uppdrag: de ska både hjälpa lantbrukare med att främja djurindustrin och skydda djuren från samma industris allt högre varvtal. Av det här framlagda förslaget framgår var Jordbruksverkets lojalitet ligger. De är uppenbarligen beredda att kompromissa med både djurskydd, folkhälsa och krav på vetenskaplighet för att höja lönsamheten en aning. Samhällets syn på djur som produkter bäddar för denna sorgliga prioritering.
