Djurutnyttjandet har tagit olika skepnader under historien. Den moderna djurindustrin kännetecknas en intensiv produktion. Faktorer som möjliggjort de höga varvtalen är bland annat säkrare inhysning för djuren, energirikare foder, vaccinationer, antibiotika och smittskydd. Det har ändrat gränserna för vad vi kan få djuren att “producera”. Men de största förändringarna har skett på en annan nivå: i djurens DNA.

Vilda fiskar framställs ofta som en slags individlös massa, en naturresurs för oss att utnyttja. Vi pratar om fisk, inte fiskar, de räknas i kilo, inte som individer, och en fisk är en fisk trots att det finns nära trettio tusen arter av fiskar som sinsemellan är väldigt olika. Än så länge är de flesta vilda fiskars liv höljt i dunkel för oss här ovan ytan, men en sak blir allt tydligare: några tanklösa maskiner tycks inte fisksläktet vara.

Att få bete sig naturligt. Det är en rättighet för alla djur som används av människor enligt djurskyddslagen och det är en del av Sveriges bönders värdegrund för livsmedelsproducerande djur. I den här texten reder vi ut vad naturligt beteende är, hur lagen tolkas och hur det ser ut för djuren i praktiken.

”Det är mycket som talar emot köttet. Talar för det gör däremot Jordbruksverket och Sveriges landsbygdsminister. Så länge produktionen utomlands är sämre och köttet är svenskt stämplas det som hållbart. Men år 2016 måste vi våga se att valet inte står mellan kött från djur uppfödda i Sverige eller kött från djur uppfödda utomlands – det står mellan animalier och vegetabilier.”

Det finns en utbredd uppfattning bland oss människor om att vi är väldigt speciella, mer speciella än jordens övriga djur. Men det är vi som skapat måttstocken och som mäter efter den. Bland annat antas det ofta att det är något alldeles särskilt med människohjärnan – det är en utgångspunkt för forskningen snarare än ett resultat av den. Många människohjärnor har arbetat hårt för att bevisa att just deras sort är både störst och bäst.

De flesta tänker på art som ett biologiskt faktum, något som det inte är så mycket att orda om; en hund är en hund, en gråsparv är en gråsparv och skillnaderna tycks uppenbara. Men biologin är i själva verket dålig på att förklara art. Det artbegrepp vi använder till vardags bottnar mer i den sortens subjektiva kategorisering som vi använder om andra kontinuerliga fördelningar, som ålder eller längd. Art förklaras därför på många sätt bättre av en sociologisk än en naturvetenskaplig analys: det är en social konstruktion.

Att människor är mer intelligenta än andra djur är något som ofta tas för givet och används för att hävda att människor därför är mer värda. Men intelligens är ett dåligt definierat begrepp, och det finns ingenting som förklarar varför lägre intelligens skulle utgöra en grund för förtryck och utnyttjande. Att människor skulle vara mer intelligenta bygger dessutom på ett cirkelresonemang: det som betraktas som intelligent är just det som människor gör bäst. Om intelligent betyder mänsklig blir mänskligheten förstås svår att slå.

När öppna landskap används som ett försvar för djurindustrin presenteras det som något odiskutabelt gott. Öppna landskap antas ha ett värde för att det är vackert och traditionellt och det räcker ofta ganska långt. Men vid lite hårdare påtryckningar kommer istället ett annat argument fram: det om biologisk mångfald. Är det verkligen så att jordbruk leder till en större artrikedom, och behöver vi djurindustri för att få öppna landskap?