Jakten på det unikt mänskliga

Det finns en utbredd uppfattning bland oss människor om att vi är väldigt speciella, mer speciella än jordens övriga djur. Men det är vi som skapat måttstocken och som mäter efter den. Bland annat antas det ofta att det är något alldeles särskilt med människohjärnan – det är en utgångspunkt för forskningen snarare än ett resultat av den. Många människohjärnor har arbetat hårt för att bevisa att just deras sort är både störst och bäst.

INNEHÅLL

>> Antropocentrism
>> Jakten på unika mentala förmågor
>> Myten om den speciella människohjärnan
>> Myten om Homo sapiens stora framgång
>> Finns det någon skillnad mellan människor och andra djur?
>> Vi ställer fel frågor

ANTROPOCENTRISM

Tack vare en lång och hård kamp för mänskliga rättigheter är det idag allmänt tankegods att alla människor är lika mycket värda (även om de mänskliga rättigheterna knappast efterlevs i praktiken). Men fortfarande återstår en knivskarp gräns mellan oss och de andra: människor anses vara bättre än alla andra djur. Detta kallas antropocentrism, människan i centrum.

Antropocentrism är en lika godtycklig grund för gränsdragning som vilken annan gruppindelning som helst så länge den inte kan motiveras med någon moraliskt relevant egenskap som alla människor, och bara människor, har. Sådana egenskaper har konstruerats i många religioner – men det har hittills varit svårt för vetenskapen att hitta några.

JAKTEN PÅ UNIKA MENTALA FÖRMÅGOR

Inom forskningsfältet komparativ kognition, där mentala förmågor hos olika arter jämförs, pågår sedan länge en intensiv debatt om ifall det finns någon unik mänsklig kognitiv förmåga [1–3]. Förbluffande ofta ställs frågan inte i form av om en sådan egenskap finns, utan vilken den är [4]. Det som ska bevisas förutsätts som givet.

Antropocentrismens försvarare har ännu inte lyckats hitta någon mental egenskap som särskiljer människor från alla andra djur. Begreppet “intelligens” är dåligt definierat och lämpar sig illa för att jämföra olika arter (läs mer om det här). Därför är det i regel inte generell intelligens som jämförs i den komparativa kognitionen utan specifika, renodlade förmågor. I allmänhet går testen ut på att se om djur av någon annan art förstår saker som är självklara för de flesta vuxna människor, som att ett föremål som försvinner utom synhåll fortfarande finns kvar eller att en annan individ ser världen från ett annat perspektiv. Ju fler arter som undersöks i den här typen av test desto färre egenskaper visar sig vara unikt mänskliga. De senaste decennierna har en efter en av de förmågor som tidigare sagts markera det speciella med vår art förkastats: verktygsanvändning, kultur, språk, självigenkänning och moral till exempel [4].

De senaste decennierna har vi fått förkasta en efter en av de förmågor som tidigare sagts markera det speciella med vår art

Trots att vi envisas med att mäta andra arter efter vår egen måttstock har vi alltså fått hård konkurrens. Om vi istället skiftar fokus och försöker se de förmågor som andra arter har men som vi själva saknar blir situationen en helt annan. Många fåglar kan minnas hundratals eller tusentals gömställen för sina vinterförråd och minns dessutom vad de har gömt på varje ställe [5]. Schimpanser utklassar människor i en typ av fotografiskt minne [6]. Djur av många arter, både fiskar, fåglar och däggdjur, flyttar över hela jorden och tycks ha inre kartor och en navigationsförmåga som vi bara kan drömma om. När vi vidgar perspektivet blir det tydligt att skilda mentala förmågor svårligen kan jämföras med varandra – än mindre graderas som mer eller mindre värda.

MYTEN OM DEN SPECIELLA MÄNNISKOHJÄRNAN

Det finns gott om djur som har större hjärnor än människor. Den allra största hjärnan som någonsin funnits på jorden har dagens kaskeloter. Märk väl att det sällan leder till slutsatsen att kaskeloter är den mest högtstående arten på jorden, skapelsens krona eller evolutionens slutmål. Istället leder det till en jakt på någon annan egenskap hos mänskliga hjärnor som visar att det i själva verket är vi som är bäst.

Den första invändningen blir kanske att det inte är hjärnans absoluta storlek som har betydelse utan hjärnstorleken i förhållande till kroppens storlek. Inte heller här vinner människohjärnan. De djur vi känner till som har störst hjärna i förhållande till sin kroppsvikt är myror [7] och spetsekorrar [8], där hjärnan utgör så mycket som 15 % av kroppsvikten. Hos människor är siffran 2-2,5 %. Djur som kolibrier (4 %), vampyrfladdermöss (3 %), elefantfiskar (3 %) och möss (2,5 %) ligger också högre än människor. Vi är inte heller den art som allokerar störst del av kroppens syre till hjärnan, även om vi ligger högt jämfört med snittet. Syreförbrukningsrekordet innehas av elefantfisken [9].

De djur vi känner till som har störst hjärna i förhållande till sin kroppsvikt är myror och spetsekorrar

Själva idén att just stora hjärnor skulle vara bäst tål att ifrågasättas [10]. Stora hjärnor behöver inte bestå av fler nervceller, ibland är de bara sämre på att hushålla med utrymmet [11]. De mest fascinerande hjärnorna är väl egentligen de riktigt små – experterna på compact living. Fåglar är ett bra exempel på det. För att kunna flyga har de behövt minska på vikten på alla tänkbara sätt: de har hålrum i skelettet, luft inne i fjädrarna och även deras hjärnor har bantats ner till minimal vikt. Men trots det anses fåglars kognition idag vara minst lika avancerad som däggdjurs [12,13]. Även insekter har förbluffande komplexa hjärnor. Medan människor har runt 85 miljarder nervceller och valar kan ha över 200 miljarder har bin bara runt en miljon [14]. Trots det kan bin bland annat bygga avancerade bon, förstå symboliskt språk och lära sig snabbare än ryggradsdjur [14]. Deras hjärnor klarar alltså samma uppgifter på mycket mindre hårdvara, något som i tekniksammanhang brukar betraktas som extra smart.

Ibland sägs det att människohjärnor är speciella för att vi har större hjärnbark. Det stämmer inte. Människor har inte större andel hjärnbark än andra däggdjur [11], inte heller den del av hjärnbarken som kallas neocortex. Det stämmer dock att människor har en mer veckad hjärnbark än de flesta djur, men det har en enkel matematisk förklaring. De flesta djur är mindre än oss och har mindre hjärnor i absolut storlek. Ju större hjärna desto mer veckning krävs för att behålla samma förhållande mellan yta och volym. Större hjärnor än vår har ofta en mer veckad yta av samma skäl.

Det går att hitta sätt att räkna som sätter människors hjärnor i toppen. En lösning är det som kallas encephalization quotient (EQ), som innebär att människor har en större hjärna än andra djur i samma storlek som oss. Mänsklighetens särställning är räddad – eller? Det har ifrågasatts om EQ mäter någonting av vikt överhuvudtaget [11]. Lika gärna som att säga att människor har större hjärna än vad som hade förväntats utifrån vår kroppsstorlek kan vi säga att gorillor har en större kropp än vad som hade förväntats utifrån deras hjärnstorlek. En större kroppsmassa gör dig inte mindre intelligent. Faktum är att människohjärnan har aningen färre nervceller än vad som hade förväntats av en primathjärna av dess storlek [11].

MYTEN OM HOMO SAPIENS STORA FRAMGÅNG

Visst är vi människor många, det råder det ingen tvekan om. Men vi är långt ifrån flest. Jämfört med antalet myror, nematoder eller grässtrån står vi oss slätt. Även om vi håller oss till ryggradsdjuren är sannolikt brunråttor, den afrikanska fågeln blodnäbbsvävare och många fiskarter betydligt fler än oss: sillar kan till exempel vara flera miljarder bara i ett stim.

Frågan är hur länge vi kommer kunna vara så här många, eller överhuvudtaget finnas kvar som art. Evolutionär framgång kan lika gärna mätas i hur länge en art funnits. Moderna människor har inte särskilt lång historia jämfört med många nu levande arter, bara runt 200 000 år. Människoarten Homo erectus levde under nästan tio gånger så lång tid som Homo sapiens har gjort hittills: först om två miljoner år får vi svar på om vi är mer framgångsrika än dem.

Någon skulle kanske invända att det tvärtom är bra att utvecklas snabbt, att det är bättre än att vara likadan i två miljoner år. I så fall får vi acceptera att schimpanser är mer framgångsrika än oss – de skiljer sig mer från vår sista gemensamma förfader än vad vi gör. Betyder det att de är bättre anpassade eller mer utvecklade? Knappast. Det som funkar kommer finnas kvar och det som inte funkar kommer bytas ut, det är evolutionens gång. Alla arter som finns idag är precis lika moderna.

FINNS DET NÅGON SKILLNAD MELLAN MÄNNISKOR OCH ANDRA DJUR?

Självklart finns det saker som skiljer de flesta människor från de flesta andra djur och det finns gott om egenskaper som är typiskt mänskliga, om än inte unika. Men att det skulle finnas en stor och avgörande skillnad i hur vi är funtade verkar inte troligt. Största delen av det vi själva tycker är speciellt med oss – bilar, religion, internet – har med vår teknik och kultur att göra och inte oss själva som biologiska varelser. Människor är anpassade för att bära och fortplanta människokultur och det har blivit vår nisch. Det är vad vår art gör allra bäst och det är den främsta kvantitativa skillnaden mellan oss och andra arter. Vi är långt ifrån de enda som har kultur men vi ägnar oss åt människokultur i större utsträckning än någon annan.

Största delen av det vi själva tycker är speciellt med oss – bilar, religion, internet – har med vår teknik och kultur att göra och inte oss själva som biologiska varelser.

Om det finns mänskliga förmågor som verkligen är kvalitativt annorlunda mot andra arters kan de troligen helt förklaras med kultur, inklusive språk. Utan människokultur är vi inte fullständiga och kan kanske inte definieras som människor. Det är kulturen – som språk eller kartor – som skapar vår förmåga att förstå den. Apor som har lärt sig språk eller andra abstrakta begrepp klarar uppgifter som andra apor inte klarar [15]. Barn som har fått lära sig begrepp som “över” och “under”, ”höger” och ”vänster” löser spatiala uppgifter bättre än de som inte har det [16,17]. Numeriska symboler är nödvändiga för att människor ska kunna räkna till mer än fem [18]; utan språk tycks människor ha samma räkneförmåga som andra djur [19].

VI STÄLLER FEL FRÅGOR

Det är inte konstigt att vi som människor är människocentrerade, men den enorma fokuseringen på vad som skiljer oss från alla andra är inte motiverad. Alla arter är unika och intressanta i sig själva utan att ställas i relation till oss. Antropocentrismen leder hela tiden till att vi missar det som djur av andra arter förmår men som inte är typiskt mänskligt (och därmed högt värderat). Det är inte lätt för oss att hitta på kognitiva test där andra arter klarar sig bättre. Vi har svårt att sätta oss in i världsbilden hos djur som har sinnen vi saknar – ekolokalisering, sidolinje, morrhår – eller att föreställa oss den doftdominerade värld som många djur lever i.

Troligen är vi mer förblindade av antropocentrism och av att vara människor än vad vi har möjlighet att inse. Vi bör därför göra en medveten ansträngning att kompensera för det. För att komma så nära sanningen som möjligt bör vi hellre sikta lite bortom vad vi tror är en neutral position, och alltid ge djuren det gynnsamma utfallet i en tvetydig situation. Vi måste försöka ta kål på den starka intuitionen om att vi är så speciella, både av vetenskapliga skäl och för att undvika en ganska pinsam självgodhet. Av ren anständighet gentemot våra medjordlingar bör vi ha en så öppen syn som möjligt på andra arters förmågor och alltid fria hellre än fälla.

Källor